MULTIKULTI. De flesta större städer har en äkta multikultimarknad. Här säljs prylar och framför allt mat från världen över, och hit kommer människor med olika brokiga bakgrunder.
När dokumentärfilmaren Isa Vandi för första gången besökte Kvibergs marknad i Göteborg blev han fast. I fem år följde han människorna där, och lyssnade på deras historia. Filmen ”Så fjärran ändå så nära” visas på söndag.
– Marknaden är en liten värld, och människorna där kommer från hela världen. De är här på grund av att någonting har hänt dem, och det gör dem speciella. Första intrycket var att jag kände mig som Alice i Underlandet. Jag bor i centrum, där man ju mest ser svenskar. När man åker därifrån ser man hur människorna förändras, det blir färre och färre svenskar.

Vad säger marknader som den i Kviberg om segregationen, tycker du?
– Jo, den kan vara ett tecken på segregation. Men samtidigt kommer fler och fler svenskar hit, och i Kviberg kommer 10 000 människor varje helg. Marknaden kan vara en plattform för samtal. Jag kallar dem som jobbar här för helgfolk, deras identitet finns på helgerna. De har aldrig lyckats komma in på arbetsmarknaden eller i samhället.

Vad mötte du för människor?
– Till exempel mötte jag en man, en muslim som är nivån under imam. Han säljer Koranen och andra religiösa skrifter på ett bord, och damunderkläder på ett annat. Jag mötte också en judisk, norsk, kvinna som går runt och letar efter filmen Borta med vinden. Jag brukar fundera på människor som passerar förbi mig på gatan, vilka de är och vart de är på väg.

Finns det ingen risk att när man väl frågar folk, så visar det sig att de inte alls är så intressanta som man först trodde?
– Absolut. Jag har valt att följa fem karaktärer, men jag hade mycket mer material än så. En del ville inte att jag skulle filma, eller ville inte berätta om det jag var intresserad av. En dokumentärfilm är ju en konstfilm som visar hur regissören tolkar världen.

Så vad säger den här filmen om dig?
– Ja, jag hade en mormor som brukade ta mig med till en marknad i Iran. Hon var mycket gammal och jag var sex sju år. Vi brukade inte köpa någonting, men hon sa till mig att titta på folk. Hon sa att änglarna finns bland folk, de kan se oss och varifrån vi kommer. Mormor sa också att om man kan se varifrån människor kommer så blir man en ängel. Jag försökte alltid lära mig det, och gissa mig till folks bakgrunder. Filmen utgår ifrån det.

Vad fick du för bemötande när du filmade?
– Det var olika. Några ville slå ner mig för att jag riktade kameran mot deras beslöjade kvinnor. Många försäljare ville också vara anonyma. Annars ville många öppna sitt hjärta.

Vad blir nästa projekt?
– Jag arbetar med en dokumentärfilm som ska visas på Göteborgs Filmfestival nästa år. Den handlar om några gamla jazzmusiker, som är vänsteraktivister. De ville göra en spelfilm om hur oljan ligger bakom krig. Kent Andersson hade en roll i den, men gick bort under arbetet.