ROCK. Annelie Åkerstedt är hästtjejen som hade tänkt sig ett liv som översättare. Men ett extraknäck som servitris slutade med att hon blev vd för den ständigt växande rockklubben Debaser, som i år omsätter runt 50 miljoner kronor.
Efter två klubbar i Stockholm är det nu dags för den tredje i Malmö. Och ytterligare en etablering är på gång.

Från början var det väl Sundsvall som stod näst i tur?
- Ja, vi ville sprida oss och ha en klubb långt söderut och en hyfsat långt norrut.

Mötet med kommunen där lär ha varit en kulturkrock. Du har beskrivit det som att hamna på ett IOGT-NTO-möte?
- Ja, de hade en maktfullkomlig handläggare på tillståndsenheten. Jag blev helt chockskadad när han sa saker som "I Sundsvall dricker vi inte alkohol samtidigt som vi tittar på kultur". Men kommunen i övrigt såg det som en prestigeetablering. Fast det var svårt att hitta lokaler och när vi fick ta ta över Debaser Medis i höstas släppte vi Sundsvall.

Få rockklubbar överlever särskilt länge. Hur kan då Debaser expandera?
- Vi har varit väldigt fokuserade. När vi startade var det bara för att det var ett ställe vi ville ha. Sedan kände vi att det fanns hål som vi kunde täcka. Vi har målmedvetet hållit nere kostnaderna för att kunna växa.

Paradoxalt nog sker detta i en tid då musikindustrin blöder.
– Ja, och med några få undantag finns det inte heller några säkra gig längre. Men publiken har otroligt mycket mer att välja på i dag. I Stockholm konkurrerar vi med oss själva.

Göteborg har reagerat med avund över etableringen i Malmö, som snarast verkar oroad av konkurrensen.
– Ja, det har varit den ena upprörda artikeln efter den andra. "Nu kommer stockholmskedjan - och är det ett rockklubbarnas Kapp-Ahl vi vill ha?" Jag tror de målar upp en bild av oss som stora djävulen eftersom vi kommer från Stockholm. Men vi får ju positiv respons också. Det är positivt att folk bryr sig så mycket om vad vi gör - och inte gör.

Sedan ska Debaser växa lite till i Stockholm?
– Det finns en förhoppning om en bar i en ganska liten lokal, utan liveframträdanden. Det är mer för att vi själva tycker att det verkar mysigt. Vi har letat lokal i ett halvår, främst i city och i Vasastan.

Hur hamnade du i rockbranschen? Du var trots allt hästjockey, inte discjockey.
– Jag blev tillfrågad om jag kunde rycka in som servitris en kväll på (föregångaren) Tantogården. Jag var väldigt musikintresserad innan och det var en jätterolig värld att komma in i, full fart hela tiden. Det blev snabbt mer jobb och snart hade jag hand om allt utom bandbokningen.

Hur duktig var du på hästryggen?
– Duktig nog att försörja mig själv på det i fem år. Jag hann rida en del löp och vann en del också. Men jag trodde aldrig på en framtid som proffsjockey. Man bör väga runt 45 kilo och så liten har jag aldrig någonsin varit.

Finns det några likheter mellan Täby Galopp och Debaser?
– Det är i så fall en likhet mellan mig på Täby Galopp och på Debaser. Det handlar om samma drivkraft och vilja att utvecklas och samma ovilja mot att misslyckas.