Fakta: Ahang Bashi

Född 1984 i Shiraz, Iran. Uppvuxen i Göteborg.

Studerade dokumentärfilm vid Stockholms Dramatiska Högskola och regisserade samtidigt den prisbelönade dokumentärfilmen "Paradiset".

Ahang Bashis filmer berör teman som identitet, utanförskap, migration och kärlek.

"Skörheten" har svensk biopremiär den 16 september.

Ahang Bashi känner av anspänningen. Hennes dokumentärfilm "Skörheten", där hon följer sig själv under en period av ångest och depression, har biopremiär i dagarna. Många har velat prata om filmen, ämnet väcker engagemang.

– Det har varit ganska utmattande. Samtidigt tänker jag att vad fan, nu är det såhär, sen om två veckor är jag tillbaka till att vara ingenting igen, säger Ahang Bashi och skrattar.

Humor och svärta

Den skämtsamma tonen döljer inte stråket av svärta i Ahang Bashis ord. Det har tagit tid för henne att inse att det inte nödvändigtvis ligger en motsättning i att ha ett framgångsrikt liv och samtidigt kunna må dåligt. Det är en känsla hon konfronterar i "Skörheten".

– Jag tyckte att den aspekten var intressant. Bara för att man är framgångsrik betyder det inte att man inte kan drabbas av psykisk ohälsa.

Ahang Bashi tror att många som ser filmen kan känna igen den här dubbelheten.

– Men även när man är deprimerad har man ju stunder av ljus och hopp och skratt. Man ligger ju liksom inte och gråter och skär sig i armarna hela dagarna, säger hon.

Kameran som verktyg

Det var efter år av återkommande ångestattacker som Ahang Bashi började dokumentera sitt mående.

– Det blev mitt sätt att inte gå under. Jag kände att om jag åtminstone filmar, så är det inte helt meningslöst. Kameran blev ett verktyg för att orka igenom dagarna, en motor för att orka ta sig ut.

Flykten påverkade

Under filmens gång inser Ahang Bashi att den flykt från Iran hon var med om som barn har påverkat henne mer än vad hon tidigare trott. Och hon saknar samtal om de psykologiska konsekvenserna av migration i Sverige.

– Jag hoppas att filmen kan öka förståelsen. Inte bara för dem som kommer i dag, utan för alla som kommit tidigare, som fortfarande brottas med det här.

– Jag hade aldrig tänkt att mitt mående i dag kunde ha med det att göra. Att min inre tvååring fortfarande behövde tröst.