Redan i skolan såg jag restaurangen, eller ”barnbespisningen” som det då kallades, som en teater. Ett skådespel där vi alla var statister eller aktörer med givna roller i ett improviserat skeende som egentligen kunde sluta hur som helst. Ett blodigt krig a la Macbeth eller i skräckförlamande Oliver Twist-stämning. Oftast det senare. Glädjelösa lärare som upprepande tittade på klockan, överflödiga vaktmästare som vaktade de överkokta grönsakerna och bambatanter som fantiserade om egna restauranger på Rivieran, men vars drömmar snabbt förvandlades till den hemska verklighet som utgjordes av horder av ungar som sträckte fram sina tallrikar med samma arrogans som mätta filmstjärnor sträcker sig fram för att skriva autografer. 

I vilket fall som helst är detta elektriska skådespel människor emellan, som fortsatt att fascinera mig på restauranger världen över, som bortblåst på A Hereford Beefstouw. Restaurangen är så steril och introvert i sitt utförande att jag förlorar min puls när jag stiger in i lokalen. Den strama inredningen och beiga färgsättningen får mig att tänka på ett terminalboende utanför Gstaad som jag lånade toaletten på under en skid-semester i Schweiz.Restaurangkedjor med konsekvent inredning vill gärna skapa illusionen, spela teater om ni så vill, av ett koncept med ordning, stringens och kvalitet som bärande idéer. Det faller sällan väl ut.  

Jag beställer in en carpaccio (127 kronor) och en oxfilé (295 kronor). Då har jag redan njutit av en väldigt fin salladsbuffé (84 kronor med huvudrätt). Det ska visa sig vara det enda av värde här. Köttråvarorna motsvarar inte alls de höga priserna. Köket här erbjuder flertalet dyra stekar, allra dyrast är 500 gram Wagyūkött för 1675 kronor, men har inte fingertoppkänslan att hantera råvarorna. Det finns två viktiga ben för en restaurang: råvaror och hantering av dessa.

Jag upplever ingenting på A Hereford Beefstouw gällande dessa ting som får mig särskilt lockad om att en dag återvända hit. Jag kan också, bara för att understryka det absurda i restaurangens priser, berätta att på världens bästa stekhus, Kawamura i Japan, får du en avsmakningsmeny för priset av en helkväll här. 

Jag gillar dock som sagt den ambitiösa salladen och den enkla uppläggningsfilosofin av två–tre råvaror på tallriken. Tråkigt bara att köttet inte håller måttet. Vilket naturligtvis är generande ironiskt när det man försöker sälja in är just … kött.