Fakta: Jamaica Kincaid

Född: 1949 på Antigua

Bor: "På två ställen. Jag undervisar vid Harvard så jag bor i Cambridge, Massachusetts. Och på helgerna åker jag till Vermont, där jag har en trädgård som jag sköter om. Det är mycket privilegierat. Jag växte upp i ett hus som var hälften så stort som det sovrum jag nu sitter i. Och nu bor jag i två stora hus".

Aktuell: Med nya romanen "Se nu då". Förlaget Tranan har också nyligen gett ut "Min mors självbiografi" och i höst kommer en nyutgåva av "En liten plats". Hon är också en av författarna på Stockholm Literature, på Moderna Museet i Stockholm.

Karriär: Jamaica Kincaid inledde sin karriär med att skriva artiklar i Ingenue Magazine och senare The New Yorker. Hon debuterade med novellsamlingen "På flodens botten" 1984. Andra kända romaner är "Annie John", "Lucy", "Min mors självbiografi" och essän "En liten plats". Hon är också professor i afrikanska och amerikanska studier vid Harvard.

Läser gärna: "Jag gillar inte så mycket nutida skönlitteratur, för mycket av den är underhållande och jag tycker inte om att bli underhållen när jag läser. Jag vill tänka. Jag läser mycket filosofi och är alltid fascinerad av Linné, på grund av trädgården antar jag".

Fakta: Jamaica Kincaid om...

... att beskrivas som arg:

"Det handlar om ras och kön. Det finns många sätt att diskvalificera en person som ser ut som jag. Ett sätt är att beskriva mig som en "arg, svart kvinna". Det är ett subtilt sätt att avfärda mig och mina verk, 'det är så argt. Läs inte den här arga, svarta kvinnan!'".

... relationen till hemön Antigua

"Jag är inte så känslomässigt involverad längre men det är en underbar plats, en vacker plats som jag älskar. Jag brukade känna mig engagerad i öns öde och så känner jag inte längre. Jag tror inte att något kan förändra den!"

... att börja skriva

"Jag skrev alltid som barn. Jag brukade låtsas att jag var en författare, Charlotte Brontë. Men jag trodde inte att det var möjligt. Det var först i USA jag lärde känna seriösa författare och började vilja bli det. Men främst ville jag bli en läsare. Så jag läser det jag skriver, medan jag skriver det. Jag letar alltid efter att nya sätt att presentera saker på. Min första berättelse är en mening lång, 600 ord. Jag försöker alltid återuppfinna skrivandet och låtsas att ingen har skrivit förut, att jag är ensam i världen om att skriva, haha!"

... senaste boken "Se nu då"

"Jag har använt myter men inte som de vanligen är kända så man måste förstå hur det hänger ihop. Det är en svår bok, jag väntar mig inte att alla ska läsa den. Den kräver mycket och är inte en bok som gör att du glömmer dig själv. Den gör dig mer medveten om dig själv för du måste fortsätta tänka. Det är bara så jag skriver just nu".

... att använda självbiografiska element

"I 'Se nu då' finns det vissa saker som är verkliga, jag var gift och skiljde mig, och så vidare. Men det handlar inte om mitt liv utan jag hoppas att jag skriver om något större. I USA låser man ofta fast svarta kvinnliga författare vid ett särskilt ämne. Deras böcker är oftast efterfrågade om de har en sociologisk aspekt, som slaveriet. Men när jag ser mig i spegeln ser jag inte ett socialt problem utan ett existentiellt problem".

Fakta: Stockholm Literature

Litteraturfestivalen Stockholm Literature pågår mellan 28 och 30 oktober i Moderna Museet, Stockholm. Förutom Jamaica Kincaid gästas festivalen av bland andra Ngugi wa Thiong'o, Almudena Grandes, Don DeLillo, Sjón, Hélène Cixous och Monika Fagerholm.

Det blir författarsamtal, poesivandringar och läsningar, med bland andra skådespelarna Helena Bergström, Erik Ehn och Rebecka Hemse.

En moders varma omsorg om dottern förbyts i en kylig markering av gränser. När dottern blir tonåring säger mamman i "Annie John" med brysk röst att flickan inte kan klä sig likadant som hon längre.

Scenen är typisk för Jamaica Kincaid, som i "Min mors självbiografi" skriver att "kärlek och hat har samma ansikte". Genom hela sitt författarskap gestaltar hon sambandet mellan dessa ytterligheter.

– En är konstruktiv och en är destruktiv. Jag skriver ofta om primära känslor som kärlek, hat och allt där emellan. Det finns inget förfinat i mitt sätt att skriva om känslor, säger författaren på telefon från sitt sovrum i Vermont.

De tvära kasten gäller också hennes person: hjärtliga skratt inleder ofta de mest bestämda åsikter.

Bytte namn

I nya "Se nu då", som är Jamaica Kincaids första roman på tio år, handlar det om familjens upplösning. Med långa ironiska meningar och referenser till Jane Eyre, Outkast och grekisk mytologi skildrar hon paret Mr och Mrs Sweet. Han är en uppburen kompositör medan hon "kom med bananbåten". Distansen mellan dem växer, liksom Mr Sweets förakt.

– Individen är komplicerad. Man känner aldrig riktigt någon annan eller ens sig själv. Vem du är ett visst ögonblick kan förändras av något som händer, säger Jamaica Kincaid som själv gick igenom en livskris när hon skrev boken. Hon skiljde sig från sin man som hon varit gift med i 20 år, vilket väckte tankar kring hur tiden förändrar.

– Jag brukade ha en bild på mig själv som sjuåring vid min säng. Och när jag tittade på den undrade jag vad som hände med den person jag var. Vart tog hon vägen?

Jamaica Kincaid växte upp som Elaine Potter Richardson på Antigua men skickades 16-år gammal till USA för att bli barnflicka. Hon bytte namn för att dölja skrivandet för sin mor.

Modern ett tema

Modern är en central gestalt i hela Jamaica Kincaids författarskap. I "Se nu då" stänger hustrun in sig i ett rum och skriver om sin mor, medan äktenskapet brakar samman. I den tidiga "Annie John" förbyts symbiosen med mamman i smärta över den oundvikliga separationen. Avvisandet föder ett trotsigt avståndstagande i den unga flickan. Men modersbilden verkar på flera nivåer i författarskapet.

– Min psykiater skulle nog förklara det här bättre. Men det var min mamma som lärde mig läsa, när jag var 2,5 år. Vid 3,5 år kunde jag läsa flytande. Det är möjligt att min koppling till läsning och förståelsen av ord går genom min mamma. Men jag har också en koppling till modersbilden via den stora auktoritet som moderlandet representerar, säger hon.

– Det finns en hel del uppror och separation från alla versioner av modern i mina verk.

Brutala relationer

I den vassa essän "En liten plats" skriver Jamaica Kincaid att England får henne att tänka på "de miljoner människor, varav jag är en, som gjorts föräldralösa". Kolonialismen bidrog till ett kärlekslöst samhälle och fortsätter att utarma relationerna. "Självklart", utbrister Jamaica Kincaid med skärpa.

– Det har påverkat oss alla att ha erövrats och underkuvats. Det påverkar allt, även din relation till språket. Språket jag använder tillhör dem som var mina fiender, säger hon men understryker att kolonialismens brutalitet slår åt två håll.

– Något jag vill göra i mitt skrivande är att visa att det lidande du orsakar andra samtidigt drabbar dig själv. Varje handling bär på sitt eget straff.

Rebelliska kvinnor

Medan Jamaica Kincaid kritiserar moderlandet är hon mer förlåtande mot mödrarna. Hon tycker att hennes egen mor var "bra nog" och avfärdar de romantiska idéerna om den goda modern. I sin litteratur vidgar hon vad kvinnor får vara och göra. Hennes hjältinnor är rebeller i ett mansdominerat samhälle.

– De kvinnor jag skriver om har en viss makt över sig själva, inte genom politiska beslut, utan för att de tar sig runt reglerna, säger hon.

Slutligen, vad har skrivandet betytt för dig?

– Frihet, vill jag säga. Oberoende, tror jag. Ett försök att vara ett sant jag.