Jag är kluven till det här med att äta julbord på krogen. För samtidigt som jag faktiskt gillar den karakteristiska smaken av glöggkryddor, medeltida konserveringsmetoder, fläsk och barndomsminnen så är jag mindre förtjust i att drabbas av tillfällig ansiktsförlamning av en dåligt kallhållen sillsallat.

Det är heller inte riktigt min grej att sitta vid långbord och trängas med överförfriskade, julfestande mellanchefer eller få en armbåge i sidan av en pensionerad reservofficer vid laxbordet.

På Ulrikdsdals wärdshus i Solna har de dock serverat julbord sedan 1800-talet och har haft tid att slipa på konceptet: mitt sällskap och jag blir inte bara anvisade ett eget bord utan det råder även en civiliserad stämning runt buffén. 
 
Gästerna attackerar inte godsakerna som en flock utmärglade vinthundar utan spatserar lugnt omkring och funderar hummande på vad de ska prova på härnäst. Jag får anstränga mig för att inte skynda på stegen på väg till dagens första bord: den med sillen. Jag lassar på av inläggningarna men som vanligt tycker jag ägghalvorna är godast (vad handlar det om?). 

Andra tallriken tar jag vid laxbordet som, något förvånande, snabbt blir julbordets stora favorit. I vanliga fall är jag nämligen inte speciellt förtjust i havets korv, men samtliga av Ulriksdals laxsorter överlevererar. 

Även bordet med det kallskurna är bra och har så gott om vilt, korv och syltor att när jag till slut når fram till det småvarma är jag egentligen alldeles för mätt för att fortsätta äta. 
 
Men min hjärna har vid det här laget switchat över till julbordsmode – jag har betalat dyra pengar för det här och nu ska jag banne mig ha valuta! Jag petar i mig ett par gräddkokta köttbullar, lite revben med äppelmos och knaprar lite på en grisfot innan jag ger upp och sitter pustande med uppknäppta byxor.
 
Först tror jag att jag ska dö, sedan vill jag dö och sedan ger jag mig på dessertbordet. Det är, gudskelov, fullt av den typ av 1800-tals efterrätter som bara Krösa-Maja kan älska: katrinplommon i likör, lingoninkokta päron och mannagrynspudding. Så jag nöjer mig med ett par klenäter och tar mig sedan vaggande tillbaka till stan.