Lagom experimentellt

Artist: Coldplay
Skiva: Viva la vida or death and all his friends
(Parlophone/EMI)
Betyg: •••
Skivan som förväntas rädda världens skivhandlare (och EMI) kommer knappast att göra publiken besviken. Coldplay levererar storslagen arenapop som alltid, men tar ut svängarna lite mer den här gången. Även om bandet aldrig utmanar lyssnaren på samma sätt som Radiohead så är ”Viva la vida …” på många sätt Coldplays svar på ”OK computer”. Den ”experimentella plattan”. Liksom U2 på ”Achtung baby” har gruppen jobbat med producentgeniet Brian Eno, och han har säkert bidragit till att låtarna är mindre strömlinjeformade.
Det har pratats om att bandet influerats av möten med andra kulturer, och visst, ”Lost!” eller ”Strawberry swing” skulle inte kännas främmande på Paul Simons ”Graceland”. Men Coldplay skulle aldrig äventyra sin mångmiljonpublik genom att ta steg i helt nya riktningar. I Chris Martins värld är lagom alltid bäst. Skivbolag och handlare kan pusta ut. Patrik Wirén

Flummigt och svårgreppat

Artist: Nerd
Skiva: Seeing sounds
(Interscope/UNI)
Betyg: •••
Nerd har alltid experimenterat massor och de kan vara alldeles briljanta ibland. På deras andra två skivor har jag alltid känt ”wow”, men den känslan vill inte riktigt infinna sig här. Allt som kännetecknar bandet finns med, men de har flummat ut lite väl mycket. Det är svårt att få grepp om låtarna, det är stundtals bra men för det mesta lite rörigt. Sara Thorstensson

Nördiga och gulligt självgoda

Artist: Weezer
Skiva: Red album (Geffen/UNI)
Betyg: •••
Ryktet säger att äkta Weezerfans är riktigt missnöjda med det röda albumet och tycker att de har blivit tråkiga, men jag tycker att de låter trevliga än, jag. Lagom nördiga, lite roliga och ganska självgoda på ett gulligt sätt. Bortsett från den där Red Hot Chili Pepper-låten ”Everybody get dangerous” mitt i. Den hade de kunnat stryka, eller aldrig skriva. Maria Forsström

Okreativt och trött av Ashanti

Artist: Ashanti
Skiva: Declaration (Bolag)
Betyg: ••
Ashanti har tagit över den kreativa kontrollen, men det är varken kreativt eller bra för det. Det känns inte som att skivan kommer i gång, den bara staplar trista ballader och midtempo-låtar på varandra, och det gnistrar inte till någonstans. Ashanti låter bara trött, och jag förstår henne. Av alla R & B-släpp i år hamnar den här plattan i botten. Sara Thorstensson

Småtråkigt och extremt svenskt

Artist: Kristian Anttila
Skiva: Lille Napoleon
(Virgin/EMI)
Betyg: ••
Lämna texthäftet därhän när du lyssnar på Lille Napoleon. Anttila är ingen stor poet, om man säger, och det finns potential för genans. Musiken är extremt svensk, med en mix av Göteborg (hatt och blås), 80-talsdisko, Magnus Carlson och Kent. Bättre än texterna, men småtråkig. Och 55 minuter är väl långt även om 20 av dem går till helt okej ”Ocean”. Maria Forsström