Krönikören och bokmässeaktuella författaren Fredrik Backman debuterade inte bara med romanen ”En man som heter Ove” tidigare i höst. När vi träffas utanför 10-årsjubilerande restaurang Lux på Lilla Essingen berättar han att det här också kommer bli hans första besök på Michelinkrog.
– Min bild av den här sortens restauranger är att man äter i smoking och personalen går runt med ansiktsuttrycken hos de där gubbarna i hatt som vaktar engelska slottet, säger han och ser lite nervös ut.

Själv är jag dock betydligt mer pirrig över det faktum att vi har bestämt oss för att äta den nio rätter långa ”Årstidens middag”. Att äta avsmakninsgmeny förhåller sig nämligen ungefär till en vanlig måltid som en trevlig joggingtur i parken förhåller sig till att springa maratonlopp.

Det kan visserligen vara en omvälvande upplevelse som man minns för resten av livet – men också så krävande för ens kulinariska uthållighet att man efteråt ligger svettig hemma i hallen och kvider något om att ”jag ska aldrig äta fänkålskräm med krassekapslar igen”. 
– Ojdå, säger Fredrik. Då kanske jag inte skulle ha grundat med en kebabrulle? 

Atmosfären i den gamla Electroluxfabriken är – som brukligt på moderna, svenska finkrogar – avspänd och mysig. Fredrik jämför det med att flyga business: det är egentligen samma sak som turistklass men sätena är bekvämare, personalen trevligare och så får man champagne. Själva maten är, naturligtvis, fantastisk. 

I  sin nya meny tar nämligen Lux de senaste årens tankar om att äta lokalt och efter årstid ett par steg längre än de flesta. Här på Lilla Essingen är det inte längre fyra årstider som gäller, utan 16 stycken. 

Detta innebär att vi under hela kvällen serveras det som i naturens skafferi är allra bäst just nu: som en vinsjuden gös med djungelgurka, lättrökt och sotad renkalv från Övertorneå och en granrisrökt gräs-and med blodpuddingschips. Allt lika skogsmullelyxigt och allmängiltigt gott. När vi går hemåt är jag glad men utpumpad. 
– Allt som allt var upplevelsen fantastiskt trevlig, säger förstagångs-michelinaren Fredrik. Både vinet och maten var förbannat gott, rakt över. Möjligen känner jag att personalen pratade lite mycket. Det blev liksom en hel show varenda gång de skulle fylla på brödkorgen. Det kändes lite som ett sånt där bröllop där man aldrig hinner äta upp maten eftersom någon plingar i glaset och harklar sig varenda gång man lyfter gaffeln.