Nyopererad och fullpumpad med astmamediciner dunsar musiksommarens svenske konung Markus Krunegård ner i den slitna soffan.
– Jag är lite försökskanin för att bli av med mina svenneallergier, sensibilisering kallas det. Det är härligt att kunna dra nytta av välfärdssverige så länge det finns, pustar 30-åringen.

Efter en festivaltyngd sommar och ett evighetslångt turnerande är det dags för stor avskedsfest. I morgon spelar han avslutningskonsert på Popaganda och tror själv på stordåd.
– Man kan komma dit med extremt högt ställda förväntningar och bli glatt överraskad, yeah! Det blir fyrverkerier och dansare, vi kommer ta i så vi spricker, säger han.

Blir det aldrig ensamt på vägarna?
– Att resa är knappast det roligaste med att vara artist. Det blir ju en och annan kaffe på Statoil. Men jag ska inte klaga. Det enda tråkiga är väl att Sverige är för litet. Karl XII borde hållit ställningarna bättre i Poltava.

Du tänker släppa två nya skivor samtidigt i höst, varför två?
– Systrarna Kallur är duktiga på att springa häck, jag har turen att kunna skriva mycket låtar. Det är inte konstigare än så. Varför ifrågasätta något sånt? Det är ju som att få en present och inte ta emot, det är jätteoartigt.