Detta gastronomiska dogmamanifest kan kanske uppfattas som en gimmick, men grejen är att det verkar funka. I köket varvar kockarna matlagningen med att hugga ved, det både knäpper och doftar mysigt från elden och Stureplanspubliken verkar bara glada att få lite braslukt i kläderna.
Och kanske är det så att kreativitet mår bra av att få lite begränsningar? Menyn ser i alla fall både god och spännande ut. Två mellanrätter och en dessert ska vara lagom. Jag och min kompis Kalle bestämmer oss dock för kvällens meny vilken består av fyra rätter för 680 kronor.
Först ut är en smaskig tallrik tånggrillade pilgrims- och knivmusslor med hasselnötspesto. Sedan följer en fantastisk skorstensrökt hummer med vedugnstorkade tomater och till dessert: vedugnsbakade äpplen med salt kolaglass och en hel skål med små sockrade munkar, till på köpet friterade i smör.
Jag vill putta kocken, så jäkla gott är det.
Precis när jag ska stoppa den första gaffeln mos, kött och märg i munnen lutar sig Kalle fram och säger, med en väsande Homer Simpsonviskning,
Sekunden senare förstår jag vad han menar. Det är inga avancerade smaker på tallriken, tvärtom, det här något som de allra flesta kan tycka om. En bit högrev som svärtats i eldgropen och sedan mörats och fått röksmak av att hänga i skorstenen. Och till det: lök som bakats i vedugnen över natten, några bitar grillad oxmärg, en klick potatismos och en massa riven svart tryffel. Det är enkelt. Men det är enkelhet, perfekt utförd.
Jag skrapar upp det sista med gaffeln, överväger att slicka och om jag ser ut att ha en tår i ögonen så är det bara på grund av elden.








































/templates/img/global/5-col-line.jpg)









