Transformers: De besegrades hämnd
SF-ACTION. Trots att han räddade universum i förra filmen vill Sam (Shia LeBeouf) två år senare, få vara en vanlig kille som börjar på college. Alltså – känslosamma farväl till flickvännen Mikaela (Megan Fox), föräldrarna och den snälla utomjordiska Autobots-roboten Bumblebee som bor i familjens garage och på nolltid kan förvandla sig till sportbil.
Men Sams collegevistelse blir kort eftersom skurkrobotorna Decepticons åter hotar vår planet och visar att de menar allvar med ett antal terrorattacker. Så Sam återförenas med Mikaela och soldatkompisarna från ettan som numera jobbar ihop med Autobots.
Less is more har aldrig varit regissören Michael Bays tekopp. Snarare brukar han flexa musklerna från ruta ett till The End. I ”Transformers” fanns ändå en charm mitt i actionorgien. Här glimtar den till ytterst sällan. Några nya idéer har inte tillkommit, snarare får vi bara mer av allt tyngre strider, svulstigare musik, skrikigare dialog och större förstörelse. Någon dynamik uppstår inte, allt är ett monotont bröl och slutstriden så evighetslång att Italien skulle hinna byta regering två gånger innan ridån går ned.
För smågrabbar är det nog lajbans med allt metallkrossande men för mig innebär det att jag inte, som vanligt, sätter på min iPod på väg från bion. Jag vill bara ha tystnad …
/templates/img/global/share-byline-top-green-line.png){kind=small}
/templates/img/global/5-col-line.jpg)
