NATTSVART. Med ”Silverfisken” har Sofia Rapp Johansson skrivit en av de allra obehagligaste böcker som någonsin getts ut i landet. Det är en nattsvart skildring av uppväxten i ett missbrukarhem. Sofia hade knappt lärt sig att gå innan hennes pappa förgrep sig på henne första gången. Våldtäkter, droger och misshandel tillhörde vardagen för Sofia och hennes syskon.
Övergreppen fortsatte på fosterhem och Sofia lärde sig före tonåren att sälja sin kropp för att få råd med droger för att döva ångesten. Hon kände sig helt död inombords.
Hösten 2004 vände det. Sofia försökte ta sig ur missbruket och sökte sig till behandlingshemmet Nianfors Bruksherrgård i Iggesund.

Berätta hur boken kom till.
– Jag har alltid skrivit, och när jag plockade bort drogerna så låg det under ytan. Jag behövde få ur mig det bara, så jag lånade personalens dator och satte mig och skrev. Jag åkte tillbaka och upplevde alltsammans en gång till.

Den är väldigt självutlämnande. Känns det inte svårt att dela med sig av de här erfarenheterna?
– Vi har pratat mycket om det. Jag är rädd att folk ska se mig som en knullad skitunge. Jag känner mig lite äcklig och så, fast det här är jag och jag står för det. Men jag tror att det är en viktig bok och jag vill att folk ska läsa den.

Vad har du för förhoppningar på den?
– För min del har den redan gjort sitt. Jag har skrivit den och lämnat den ifrån mig. Men jag hoppas att den kan ge människor i liknande situationer hopp eller att de känner att det finns andra som varit med om samma sak och överlevt.

Vad har du för råd till dem?
– Jag tänker inte säga ”Anmäl”, för det gör man inte ändå, även om det vore det bästa. Man får nog börja med att försöka hitta någon som man kan prata med. Annars vet jag inte. Överlev. Bli vuxen och gör någonting åt det.

Känner din pappa till boken?
– Ja, vi har pratat lite om den. Han är ... sjuk. Ibland kan han säga ”Det är tack vare mig som den här kommit till”, och att han visste att det skulle bli något stort av mig. Nästa gång har han ångest och tror att han ska bli mördad.

För dig var övergrepp något normalt, när upptäckte du att det inte var det?
– Jag har aldrig tänkt så, dels fortsatte det, dels var det likadant för mina vänner, också de missbrukare. Men allting som jag har lärt mig är fel, ha ha. Går man in i en affär ska man sno – annars har man gjort en riktig förlust. Det är sådana enkla saker jag lär mig nu, som att faktiskt betala utan att få ångest.

Hur ser du på framtiden?
– Det är ett heltidsprojekt att leva. Inte så att jag har självmordstankar, men det är mycket jobbigt också. Men det känns hoppfullt, det är spännande. Jag vill fortsätta skriva och håller med ”Fija med knuff”, som är en mer detaljerad självbiografi.