En grinig gammal tulltjänsteman hittas mördad med ett fiskljuster i magen. Mikael Niemi har bytt genre igen. Nu har han skrivit en kriminalroman, men han är kvar i Pajala.
– Det är en vanlig mordhistoria i Pajalamiljö. Men den här gången har jag gjort lite utblickar i världen, till exempel i Stockholm.

•• Du har skrivit ungdomsböcker, science fiction, humorromaner. Varför nu en kriminalroman?
– Jag älskar kriminallitteratur. Så har jag ju polisfarsa. När han steg upp mitt i natten när jourtelefonen ringde, det var en spänning i luften då.

•• Har du svårt att bestämma dig för en genre?
– Det roligaste är att byta. Jag har inga fördomar mot genrer. Jag försöker skita i vad man ska och vad man bör. Jag vill släppa fram punken, att bryta och blanda stilar. Det får klinga falskt, men hjärtat ska vara med.

•• Du är ganska ensam om det.
– Det vanliga i Sverige är att man skriver i en genre, i samma tonläge. Få författare är breda, som jag. Man blir varnad, man ska bli vid sin läst. Men jag vill inte bli en korv och potatis-skrivare. Det är för beräknande att bara skriva för att tjäna pengar.

•• Vad vill du skildra i ”Mannen som dog som en lax”?
– Jag intresserar mig för det stillsamma statskontrollerade våldet i rättsapparaten. Våldet smyger sig fram med ett stort lugn, ingen blir orolig. Det är svenskt. Det bygger på en tanke om kollektivet som är unikt för Sverige. Vi är fortfarande bönder i en stor by. Jag tycker om det.

•• Vad kan du om polisarbete?
– Min farsa var ju polis. Men kriminalromaner som enbart handlar om polisarbete saggar efter hundra sidor om det inte händer något annat också. Man blir less helt enkelt. Jag har språket och kulturen som underhistoria. Jag har skrivit en bok som jag själv skulle vilja läsa.

•• ”Populärmusik från Vittula”, ”Svålhålet”, ”Mannen som dog som en lax”. Varför har du så konstiga titlar på dina böcker?
– Jag är faktiskt väldigt nöjd med mina titlar. Jag ägnar många timmar åt att komma på rätt namn. Det är som att döpa ett barn. De har ett namn när de föds, man måste bara komma på det.
•• Hur är en bra titel?
– Det ska vara poesi i namnet, man ska få bilder i huvudet. De ska vara lite knäppa, man ska haja till. ”Mannen som dog som en lax” är en skitbra titel. Jag får en bild av en karl med en metkrok i munnen. Laxen för tanken till mystiken här uppe och det hörs att det är en krimbok.

•• Många personer i boken finns i verkligheten i Pajala. Vad säger de om att vara med i din bok?
– Jag har frågat om tillstånd. När jag behövde någon på hemtjänsten som skulle hitta ett lik ringde jag dit och frågade. Det tog fem minuter för dem att hitta en kvinna. Varför ska man hitta på människor? Det finns ju riktiga.

•• Hur gick det med Bengt Pohjanen, som du tårtade på hans filmvisning för några år sedan?
– Jag har ringt upp honom och kollat om han är arg än. Det var han. Det är vapenvila, men kram och förlåt har det inte blivit.

•• Varför gjorde du det?
– Han smädade min släkt i sin kortfilm, så det var rätt gjort. Jag var beredd att ta dagsböter. Ibland ska man skita i folk som jävlas, ibland ska man ta fajten. I år har jag inte fått någon fiende, men en ny fiende vartannat år är lagom. Annars lever man för mesigt.