Adam Sandler spelar relationsrädde ungkarlen och plastikkirurgen Danny vars raggningsknep är att låtsas vara olyckligt gift.

När han träffar unga blondinen Palmer (Brooklyn Decker) struntar han dock i sin vanliga taktiklögn. Dessvärre hittar hon ändå hans falska vigselring, tror att han är gift och blir arg. Är ni med?

Eftersom Danny är förälskad i Palmer och vill ha mer än det vanliga engångsligget ber han sin sköterska Katherine  (Jennifer Aniston) spela med i en lögn om att de är gifta, men på väg att skiljas.

På grund av en miss måste han dessutom låtsas vara pappa till Katherines två barn. Allt kompliceras ytterligare när hela gänget sticker till Hawaii, och det dyker upp en person (Nicole Kidman) från Katherines förflutna.

Ja, tänk så knasigt det kan bli på film! Och så tråkigt! För det är den här ”komedins” största problem: den är inte rolig.

Kidman har förvisso några kul sekunder här och där, men  är mest lika tröttsam som filmen i övrigt. Och utan skratt syns sunkigheten så mycket tydligare. Som de återkommande, dregliga slow motion-bilderna av Decker i bikini. Eller lyteskomiken när några åldrade och överviktiga turistkvinnor Hawaiidansar på scenen i ett talangjippo.

Det är deras enda funktion i filmen – att vara lite äldre och lite tjockare och ändå stå där och dansa. Tänk så pinsamt! Lägg därtill bajshumor, några doser homofobi och så den för Sandlerkomedier så typiska mixen av mobbnings­skämt och kletig sentimentalitet.
 
Det finns hos Adam Sandler ett mörkt drag, en passiv aggressivitet som gör vissa av hans mer svärtade filmroller bitvis intressanta. Men när han som här bara kör sin vanliga rutin – en barnslig hö-hö-grabb som vi förväntas heja på för att han blir lite gråtmild i sista akten – prövas tålamodet långt över bristningsgränsen.