Ni kommer ihåg den klassiska Seinfeldsketchen där Elaine misstänker att de kinesiska manikyrkvinnorna skrattar hånfullt och talar föraktfullt om henne på kinesiska samtidigt som de filar på hennes naglar? Well, det händer varje dag på kinarestauranger i Göteborg.

På den klassiska restaurangen Ming, kinesrestaurangernas moderskepp i stan, skrattar de nog mest då de serverar den kanske underligaste lunchbuffén (85 kronor) jag någonsin smakat, bestående av bland annat friterade räkor och, och håll i er nu, sushi. Vi ska återkomma till detta. Jag måste nämligen ge er lite perspektiv om vi ska klara detta utan att behöva ta fram luktsaltet.

Det finns många sätt att mäta en stads välbefinnande. De mest populära sätten är att antingen räkna andelen fattiga barn eller, som Göteborg & Co, studera halten endorfin i maniskt grimaserande Lisebergskaniner. Jag brukar använda den mer tillförlitliga metoden av att räkna hur många dåliga kineskrogar en stad har. Göteborg har många sådana. En i varje hörn. Det är ingen smickrande statistik. Här serverar kineser friterade räkor, vårrullar, friterade bananer och geggig soppa av undermåliga råvaror som smakar exakt likadant överallt. Och detta tonsatt till kinesisk klichémusik och radioaktiva guldfiskar.

Det ironiska är att de mest ambitiösa asiatiska restaurangerna vi har och har haft i Göteborg (Vrå, Dubbel Dubbel, Peacock och gamla Kafé Japan och Dozo) drivs och drevs av Kalles Kaviar-blonda helsvenskar. Den kinesiska matlagningen styrd av kineser har dock varit styvmoderligt behandlad i Göteborg. Ming tillhör denna kategori. 

Ming är som Tintins ”Blå lotus”-album som kommit till liv. Det är den klassiska fonden av kinesiska drakar, tecken och porslin som möter en i dörren och som man får leva med under sitt restaurangbesök. Jag ska erkänna att jag är svag för kinesisk kitsch (jag har två kinesiska porslinselefanter som bär upp mitt glasbord hemma), men det går inte att komma undan den något billiga och kulissaktiga känslan här.

Men framför allt: maten jag och min gode vän Seth äter är svenskkommersialiserat rens: Soppor (55 kronor) och såser där socker och artificiella geler utgör grund och dumplings (55 kronor) och friterat fläskkött (128 kronor) med frysta, halvbra råvaror som grund. 

Dagar innan mitt besök landar jag från New York där jag besökte den just nu hetaste krogen, Mission Chinese Food, som jag upptäckte via Nomas matfestival Mad Foodcamp. Jag älskar Mission Chinese Food. Googla den restaurangen. Skillnaden från Ming är…milsvid.