”What the fuck is that!” utbrister hennes man när turnébussen kör förbi svenska kossor. Nina Persson känner inte till någon annan sommar. Men mitt uppe i den svenska festivalsäsongen har sångerskan upptäckt att A Camp inte får åka på Cardigans räkmacka.
Vad är svensk sommar för dig?
– Största delen av mitt liv har jag ägnat åt det här, så festivaler! Det bästa festivalminne jag har är när vi spelade på Roskilde med Cardigans. Det kan ha varit 2004. Vi spelade på den största scenen vid midnatt. Det var extremt mycket folk där och jättevackert. Jag föredrar när jag får lov att spela i mörker.
Du vill inte vara ute i solen över huvud taget, varför?
– Jag håller mig borta så mycket jag kan. Sol är obehagligt. Och så tycker jag inte att jag är fin när jag blir solbränd. Som svensk får man inte säga att man inte gillar sol. Vi har så lite av det att man ska vara glad. Jag gillar sommar i skuggan.
Vad är den största skillnaden med att turnera med Cardigans och A Camp?
– Jag måste erkänna att i det här klimatet som vi turnerar med A Camp nu – allt är dyrare och det är svårt att få spelningar – så har jag märkt att allt var lite räkmackigt under mitt 90-tal.
Varför har du en spikmatta i turnéväskan?
– Det tar sådan tid att komma ner i varv, särskilt när man spelar sent. Men spikmattan är så smart för man blir sövd av den. Så det är jättebra, jag har inte behövt dricka så mycket vin den här turnén, ha ha.
"Colonia" hyllas i både Europa och USA. Allt du rör vid verkar bli guld. Oroar du dig för att du ska tappa stinget?
– Ja det gör man ju alltid. Alltså, jag gör ju aldrig något som inte jag tycker känns rätt, men sedan kan man ju undra ”men hur är mitt omdöme då”. Både med Cardigans och A Camp har jag känt att jag kan lita på min instinkt för det har funkat, men jag har inte alltid fått bra recensioner. Den här plattan är den som fått överlag bäst mottagande.
Du har ändrat mikrofonteknik. Hur då?
– Det har ingen frågat mig förr, vad kul. Som sångare får man aldrig prata teknik. På den här turnén har jag för första gången tagit loss micken från mickstativet. Av någon anledning har jag haft fobi för det. Stativet var som min napp. Jag är med i en kabaré i New York och där har vi handhållna mikrofoner, så jag tror att det var så jag lärde mig att det inte var farligt.
Ni gjorde en Bush-kritisk föreställning och du kampanjade för Obama. Vad bultar ditt politiska hjärta för nu?
– Fortfarande för Obama. Jag tror att han kommer att behöva mycket stöd i början. Men han måste ha gjort världens mest legendariska presidentstart. Jag läste något otroligt – detta är alltså högst i historien – han har 70 procent "approval rating". Det betyder att det även är republikaner som tycker att han är toppen.
Du har pendlat mellan New York och Malmö i tio år. Känner du dig som en amerikan?
– Nej. Jag kommer alltid att vara väldigt svensk och det kan man vara i New York. Alla är utlänningar där. Men jag känner mig amerikansk på det sättet att jag lärt mig krångliga saker som hur man skaffar hälsoförsäkring. Men så fort vi är på middag håller jag alltid på med det här ”på min gata i Sverige …”. Jag blir så irriterad på mig själv. Jag har ju inte samma referensramar som mina amerikanska vänner när de börjar snacka om barnprogram de vuxit upp med och sådant. Det är kul när vi är här, då är det tvärt-om. Nathan, som är från New York, bara ”What the fuck is that!” när vi ser kossor längs vägen.
Du har sjungit hyllningar till Dolly Parton och Dusty Springfield och A Camp har just släppt en coverskiva med låtar av bland andra David Bowie och Grace Jones. Vilken av dina idoler skulle du helst byta liv med för en dag?
– Nu senast har jag snöat in på 20- och 30-talet i New York och Paris, så någon stumfilmsstjärna. Louise Brooks! Allt som var syndigt var så mycket syndigare då. Att ha oformliga klänningar och bobba håret var punkigt. Det är min favoritepok estetiskt.
I en intervju sa du "Det är så gott så det knullar i munnen" om en restaurang. Var har du fått ditt grova språk ifrån?
– Det är ett Malmö-uttryck! Min mamma svor och svär fortfarande mycket. Jag försöker sluta säga fitta för det känns fel. Men jag tycker att det är roligt med mycket färg. Att svära för mycket är väl ett tecken på dåligt ordförråd men ibland behövs det. Sedan är svenska svordomar så roliga för alla har med satan att göra.
Ska fansen sluta hoppas på en återförening med Cardigans?
– Nej! Det hoppas jag inte de gör. Vi har inga konkreta planer, men det har vi nästan aldrig när vi avslutat skiva och nu blir det bara lite längre uppehåll eftersom jag gör det här.
/templates/img/global/share-byline-top-green-line.png){kind=small}
/templates/img/global/5-col-line.jpg)
