Fakta: Peter LeMarc

Född 1958 i Trollhättan. Bor sedan länge i Bagarmossen utanför Stockholm.

Albumdebuterade redan 1982, det stora genombrottet kom dock först fem år senare med albumet "Peter LeMarc". Är sedan dess en av Sveriges mest älskade artister.

Har länge plågats av scenskräck och gjorde 2014 sin sista konsert. Avskedet skedde på festivalen Stockholm Music & Arts i Stockholm.

Aktuell med nya albumet "Den tunna tråden" som släpps den 18 november.

Då "Den tunna tråden" framför allt är tänkt att upplevas i fysisk form ger sig Peter LeMarc i samband med albumsläppet ut på en stor signeringsturné i landets skivbutiker.

Signeringsdatum: 19/11 Stockholm, 24/11 Umeå, 25/11 Malmö, 26/11 Trollhättan, 26/1 Göteborg, 27/11 Gävle, 3/12 Norrköping, 3/12 Linköping, 8/12 Västerås, 9/12 Borlänge, 10/12 Örebro, 10/12 Karlstad, 16/12 Stockholm, 17/12 Jönköping, 17/12 Växjö.

Först insjuknade han själv i cancer, sedan drabbades även hans hustru Monika. Någonstans där tappade Peter LeMarc lusten – efter plattan "Svag doft av skymning" 2012 och avskedet till livescenen på Stockholm Music & Arts 2014 gick livet på sparlåga.

– 2015 gjorde jag nästan ingenting som gav avtryck utanför det här huset i Bagarmossen. Dagarna går, man går och handlar, städar, diskar och tvättar. För att livet ska kännas meningsfullt så vill man ha någonting för händerna. Ett jobb där man känner sig behövd och i mitt fall är det ju att skriva låtar. Men efter det vi hade gått igenom hade jag ingen lust med musik, jag hade inte ens någon lust att lyssna på musik, berättar Peter LeMarc.

Inspirerad av "Blackstar"

Vändningen kom i januari i år när David Bowies sista album "Blackstar" gavs ut. Peter LeMarc köpte skivan ett par dagar innan Bowie dog och blev enormt inspirerad.

– Inte musikaliskt eller textmässigt. Men första låten är tio minuter lång, det är ett långfinger mot allt vad streamad musik heter. När jag lyssnade kände jag att "wow, det går att göra en vinyl-lp där man gör vad fan man vill, det här kan jag också göra". Det kickade i gång mig.

"Livets ändlighet"

Sedan gick det snabbt. Peter LeMarc visste direkt vilket slags skiva han ville göra. Han började skriva i februari och på påskdagen skrev han "Ängel av gem", den sista låten på albumet.

– Det här är ett album som berättar en historia. Låtordningen hade jag i stort sett klar i mitt huvud när jag skrev sångerna, definitivt när jag var klar och när vi var inne i studion visste jag exakt var varje låt skulle vara, säger Peter LeMarc.

– Och vad handlar det här albumet om? Ja, hade jag kunnat säga det på tre rader så hade jag inte gjort albumet. Men jag var 57 år när jag skrev det och då står man på en annan kulle i livet är när man är 30 och odödlig. Nu blickar jag tillbaka på vad jag har varit med om, framför allt de senaste åren, och upptäckte livets ändlighet och den maktlöshet som man kan ställas inför.

Snabb inspelning

Rent musikaliskt ville Peter LeMarc också göra något annorlunda. Han kontaktade Leif Jordansson som fick skriva stråk- och blåsarrangemang till låtarna och sedan plocka ihop det band som spelar på skivan.

Ledorden var "akustiskt, gärna lite jazzigt" och inspelningarna gick snabbt. Grunderna sattes på fyra dagar, flera låtar finns bara i en enda tagning.

– Det går ju fort då jag sjunger live med bandet. Det är så få som gör det i dag, det är autotune och man klipper upp sången för där var det en ton som var fel. Men fan, det perfekta är inte njutbart, det är i det icke-perfekta som känslorna och människan kommer fram, säger Peter LeMarc.

"Japansk teceremoni"

Resultatet av allt detta blev den "Den tunna tråden". Och enligt Peter LeMarc själv avnjuts albumet alltså bäst på lp där man får det stora omslaget, innerpåsen med listan över de medverkande samt en bok med texter och en "stillbildsvideo" med fotografier av Jan Nordström.

– För att vara pretentiös, vad fan jag är ju LeMarc – jag är ju pretto, kan man se det som en novellsamling där varje låt är ett kapitel och alla sånger hänger ihop vilket innebär att den inte kommer att ha en chans på streamingtjänster, säger Peter LeMarc.

– Det här är ett album man måste höra, helst på lp. Jag tycker om känslan av att man först sätter på en sida, tar ett glas vin eller kaffe, och lyssnar på arton minuter, fem låtar. Det är greppbart, det hinner hjärnan bearbeta. Sedan får du ta en paus, fylla på vad du drack, vända på skivan och spela b-sidan. Lite som en japansk teceremoni.