Vårens mest omtalade restaurang i sociala medier måste vara Boquerian i MOOD-gallerian. Faktum är att jag har sett så många instagrambilder på deras tapasrätter att första gången jag går in i den stora lokalen, och ser vad folk äter, så börjar jag automatiskt ägna mig åt något slags kändismatspotting.
 
– Åh, där har vi Pulpo Asado, viskar jag upphetsat till mitt middagssällskap. Och titta! Är inte det Hamburgesa?!
 
Boqueria är uppenbarligen ett ställe som moderna Stockholmare vill att andra moderna Stockholmare ska veta att man varit på – frågan är bara varför? Tapas är väl ett trevligt sätt att äta, men knappast något nytt? Och sedan exakt när blev det okej att gå på krogen i ett köpcentrum? 
 
För att ta reda på det beställer jag in en öl, ett gäng smårätter och börjar mumsa i mig.
 
Den friterade softshellkrabban ser visserligen ut som om den skulle skrämma skiten ur en om den dök upp i den nya ”Alien”-filmen, men smakar alldeles utmärkt. Frasig, krabbig och med sötsyrlig dippsås. Även den spanska, grillade jätteräkan (av ekovariant) får mig att känna solen i ansiktet och höra trippandet av seglarskor mot trädäck.
 
Jag äter också friterade småfiskar, pimientos (chilis) och boquerones (sardellen som krogen är uppkallad efter) med god behållning.
 
Instagramkändisarna hamburgesan (liten burgare) och pulled pork croqueta får mig däremot att rycka på axlarna, säga ”eh”, och stoppa i mig en till.
 
Sämst är mitt fat med percebes. Denna underliga spanska delikatess ser ut – och smakar i detta fall – som något som flutit upp på en strand efter ett oväder och som sedan ett gäng barn står och petar på med en pinne. En besvikelse, men eftersom rätterna bara kostar 40–50 kronor styck så gör det inte så mycket om du åker på en nit då och då.
 
Om vanliga krogar innebär ett slags stopp i utekvällen så finns det även ett naturligt flöde från Bouquerian vidare ut i natten som skulle kunna förklara dess popularitet. Man sitter till och med som på språng. Vid höga, bardiskliknande bord där servetten är fastbunden om man måste lämna stället hastigt.
 
I en sådan här stor, stimmig lokal uppstår det också en storstadsenergi som kan vara väldigt trevlig. Vi Stockholmare kanske är lite som New York-, London- eller Barcelonabor ändå, tänker man, och så länge ölen och smårätterna fortsätter att komma in är det väldigt lätt att fortsätta inbilla sig det.