Ännu en gammal tv-serie har blivit film i ett Hollywood som inte svämmar över av nya, djärva idéer. ”21 Jump Street” hade Johnny Depp i rollistan och levde i fem säsonger från 1987.

Depp gör för övrigt en bisarr cameoinsats i denna filmversion vars stjärnor är den omaka duon Jonah Hill och Channing Tatum. De spelar två klantiga poliser som får i uppdrag att under täckmantel som elever, avslöja en drogliga på en high school.

Nervöst för Hills rollfigur som har mobbningen från sin egen skoltid i färskt minne. En av plågoandarna var Tatums biffiga men lindrigt begåvade översittare, som han nu alltså ska samarbeta med. Inte oväntat utvecklas deras relation till en bromance av tidstypiskt Hollywoodsnitt.

USA-kritikernas entusiastiska mottagande kanske gav mig alltför höga förväntningar men jag hade faktiskt räknat med mer skratt än detta.

Visst visar Channing Tatum komedikvaliteter som korkad hunk och alltid sevärda Jonah Hill har några riktigt kul stunder när han försöker snacka sig ur diverse knipor. Men det finns något lite slappt över filmens humor, skämten utvecklas ofta precis som väntat och överraskningarna är få.

Det gäller även action-scenerna, detta genrens återkommande gissel med eviga biljakter, skottlossningar och explosioner, även om de senare här fått en småkul ironisk twist.

Naturligtvis drivs med såväl snutfilm som high school-komedier och man låter Ice Cubes medvetet stereotypa arga, svarta polischef raljera över återanvändandet av 21 Jump Street-konceptet – men dylika självironier har efter årtionden av parodikomedier förlorat viss fräschör.

Allra bäst fungerar ”21 Jump Street” i de lite softare skämten som levereras nästan i förbifarten, medan filmens mer annonserade slå-på-trumman-humor ofta blir lite flåsig. Betygstrean är sålunda ytterst instabil.