Yorgos Lanthimos ”Dogtooth”, Greklands Oscarsbidrag 2009, var en av de mest avvikande filmerna som dök upp på svenska biografer förra året. Med sin obehagliga historia om en syskontrio som hölls fången av sina egna föräldrar, lekte den med identitet, rollspel, kommunikation och interaktion.

En inte osannolik jämförelse skulle vara att beskriva den som en beteendestudie långt mer konstruerad än en Ruben Östlund-film, med en tydlig visuell kyla som hämtar drag av Roy Andersson.  

Lanthimos senaste alster, ”Alper”, är minst lika vrickad. Till skillnad från föregångaren handlar den om att ta del av en skapad illusion, snarare än att fly från den. Filmens fyra huvudpersoner bildar en grupp med namnet Alper.

De hyr ut sina tjänster till människor som nyligen förlorat nära och kära i en sorts terapeutiskt rollspel – de ersätter den bortgångna i hans eller hennes relationer. Någon spelar en tennisälskande, nyss avliden dotter till ett medelålders par, en annan spelar den otrogne, nu döde maken till en äldre kvinna.

Men inte alla alptoppar (medlemmarna har tagit sina namn efter de högsta) håller sig inom ledaren ”Mont Blancs” strikta regelverk. ”Monte Rosa” (Aggeliki Papoulia) är den mest ihärdiga rebellen, och hon straffas hårt.

”Alper” har inte en lika tydlig fokuspunkt som ”Dogtooths” grumlade kärnfamiljsidyll. Det gör den näst intill omöjlig att ta till sig. Den stegar sig kompromisslöst framåt, scenvis, i stötar snarare än i ett jämnt tempo. Visuellt håller den sig hårt till en murrig färgskala och medvetet icke-centrerade bildkompositioner.  

Att se ”Alper” är provocerande, lite som att bli ofrivillig åskådare till en verklig bilkrasch. Det är surrealistiskt, och man fattar inte riktigt vad man precis varit med om. Men man fascineras mot sin vilja.