Rachel McAdams och Channing Tatum spelar lyckliga, äkta paret Paige och Leo. Hon är skulptris, han sysslar med musik och de bor i Chicago, i en mysig lägenhet av den typ avslappnade hipsterpar brukar bo i på film.

Men en bilolycka förändrar livet för de unga tu. Leo klarar sig oskadd men Paige hamnar i koma. När hon vaknar upp har hon tappat minnet av sin tid med Leo och förlorat hela sin vuxenidentitet. I hennes medvetande är hon i stället fortfarande den hon var innan de träffades: en juridikpluggande överklasstjej med borgerlig livsstil och en yuppie som fästman.

När nu den totalt främmande Leo tar henne till deras gemensamma hem blir kulturkrocken våldsam. Paige kan inte för sitt liv förstå hur hon kunnat byta sitt välordnade liv mot en flummig konstnärstillvaro med slappa kläder och bohemisk make.

Sålunda gäller det för Leo att få henne att förstå just det och åter bli lika kär i honom som han fortfarande är i henne. Mot sig har han inte bara Paiges skepsis, utan även hennes ogillande föräldrar (Sam Neill och Jessica Lange) och ex-fästmannen (Scott Speedman) som nu ser sin chans att locka tillbaka henne i fållan.  

Inte så tokigt upplägg men Michael Sucsy (regi) och hans manuskvartett virar dessvärre in det i lager på lager av utslitna Hollywoodklichéer. Särskilt tillbakablickarna på parets lyckligare dagar är gjorda med den reklamfilmsestetik som dränerat så många moderna kärleksfilmer på någon form av egen personlighet.

Jag vill gärna heja på en huvudperson som liksom jag själv är korianderhatande kattallergiker men Leos floskelspäckade filosoferande i filmens återkommande voice over frestar verkligen tålamodet. I sluttexterna får vi se bilder av det verkliga par vars historia filmen är baserad på. En dokumentär med dem, utan klichéerna, hade känts mer spännande.