När man tittar på svensk film kan man få för sig att vårt land enbart bebos av folk ur medelklassen. Och så förstås en del gangstrar. Men industriarbetare vimlar det inte direkt av.

Sålunda är hon en smått unik filmhjältinna, 21-åriga Rasa (Nermina Lukac), som har balkanrötter och bor i en skånsk byhåla med sin pappa (Milan Dragisic). Hans kropp värker så Rasa försörjer dem båda med arbetet på en grönsaksfabrik. Hon trivs med jobbet och kamraterna och är rena turbon vid löpande bandet, så beskedet att Rasa är en av dem som får gå när företaget varslar om uppsägningar blir en chock.

Den långa, dialoglösa scenen när hon anar att personalchefen är på väg mot henne på fabriksgolvet, samtidigt som hon undviker hans blick, är genial ont-i-magen-spänning – rena thrillern.   

Långfilmsdebuterande regissören Gabriella Pichler (även manus) har inspirerats av egna erfarenheter och det märks i varenda ruta att filmen inte är gjord från det uppifrånperspektiv som ofta ger ack så välmenande svensk socialrealism en småtaskig bismak.

Vi känner Rasas desperation, förstår hennes vädjan att andra, mindre nyttiga än hon själv, ska få sparken i stället för henne. Vi grips av den varma relationen mellan Rasa och fadern. Och vi ler åt den absurda tragikomiken i de klämmiga övningar som de arbetslösa deltagarna i arbetsförmedlingens jobbcoachinggrupp utför tillsammans.

Pichler har fin näsa för den galghumor som ofta uppstår när livet är bistert och den balanserar de mörkare stråk som skulle kunna göra filmen lite jämntjock. Fast just den risken kanske inte är så stor med naturkraften Nermina Lukac i centrum.

Denna skådisdebuterande fritidsledare spelar Rasa med en brinnande intensitet och var säkert en av huvudorsakerna till att Pichlers film vann Publikpriset på Venedigs filmfestival.