Den omvittnat bångstyrige Tony Gilroy, manusförfattaren som nu tagit över regin av ”Bourne”-serien, kritiserade hårt den förre regissören Paul Green-grass arbete med de senaste två filmerna (de utgjorde ”ett brott mot berättarteknikens gudar”). Han borde ha lyssnat på sig själv. För om något, saknar ”Bourne legacy” en fungerande dramaturgi.

Har man följt Gilroys tidigare regiarbete (”Michael Clayton”, ”Duplicity”) känner man igen det långsamma tempot och de mödosamt ihoptråcklade trådarna som ska fungera som spänningshöjare på vägen mot finalen. Problemet här är att den laddade stämningen aldrig riktigt infinner sig.

Jag brukar tjata om vikten av andrum mellan actionscener, här är läget det omvända: filmens bästa scener är de mest explosiva, mellan dem råder näst intill stiltje. Gilroy väver in sin berättelse parallellt med slutet på ”Bourne ultimatum”. Rollfiguren Jason Bourne finns alltså i periferin när Aaron Cross (Jeremy Renner), en annan av CIA:s försökskaniner, introduceras.

Bournes avslöjande om Treadstone och Blackbriar påverkar dock Cross i högsta grad – CIA beslutar sig nämligen för att eliminera alla spår efter projekten. Inklusive agenterna som deltagit i dem. Gilroy tar väldigt lång tid på sig för att knyta ihop allt detta. Onödigt, med tanke på att filmen fokuserar på en ny figur som drivs av helt andra intressen än vad den sanningssökande Bourne gjorde.

Den stora behållningen är Jeremy Renner. Hans rollfigur Aaron Cross är en halvtrög ex-soldat som med hjälp av CIA:s program utrustats med seriehjältekrafter light. Han slåss med vargar, hoppar över stup, klättrar uppför väggar och varken äter eller dricker (annat än sina små superkraftspiller). Att upplägget är larvigt rör dock inte Renner i ryggen. Han spelar Cross med självföraktande aggressivitet parad med humor, samtidigt som han här och där öppnar upp för moraliskt djup. Imponerande.

Kommer ”Bourne legacy” att få några uppföljare? Det är  långt ifrån självklart.