Familjen Collins kunde ha varit reklampelare för Centerpartiet, om det inte vore för att den var fiktiv, levde på 1700-talet och byggde sitt fiskeriimperium i Maine i stället för på den svenska västkusten. Ja, och möjligen för att familjens arvtagare Barnabas (Johnny Depp) råkar vara vampyr, ”levande” begravd av en försmådd, hämndlysten flickvän: tjänsteflickan, tillika häxan, Angelique (Eva Green).

Cirka tvåhundra år senare, 1972 närmare bestämt, råkar någon gräva upp Barnabas, som genast tar sig an att sätta fart på familjens nu vacklande affärsverksamhet. Se där en sann entreprenör (om än blodsugare)!

Den amerikanska tv-serien ”Dark shadows” blev mot alla odds – med sin kombo av rysarelement, Ed Wood-känsla och ofrivilligt underhållande missar – populär i slutet på 60-talet. Tim Burton är en av dem som har uttryckt sin beundran för såpan, liksom hans favoritskådespelare Johnny Depp. En ”Dark shadows” som långfilm borde, med tanke på duons gemensamma resumé, bli något unikt.

Det är den inte.

Det är svårt att samla essensen av en femårig serie i en och samma film, och att ”Dark shadows” känns märkligt tunn är delvis ett resultat av det. Men den problematiken måste på förhand varit uppenbar, och ”Dark shadows” är inte heller den enda av Burtons filmer som saknar en drivande berättarstruktur (tänk ”Alice i underlandet” och ”Kalle och chokladfabriken”). Kreativ svacka? Oförmåga att renodla? Oavsett anledning behöver regissören anamma en ny strategi.

Det har alltid varit i skarven mellan gotromantisk atmosfär, naivism och skruvad humor som Burton gjort sig bäst. Men ”Dark shadows” lyckas bara delvis återskapa de skräckanstrukna miljöer och den detaljrikedom som han byggt sin karriär på, och här slarvas dessutom grundläggande element bort. Jag hade hellre sett Burton ge utrymme till andra skådespelare än Depp, och/eller lägga ner tid på handling och rollfigurer i stället för på en Alice Cooper-show utan höna.