Jag är fascinerad av Peter Magnussons hår. Tjockt och välmående får det mig att minnas George Clooneys kommentar om sin tidiga karriär, den som föregick ”Cityakuten”: ”Jag hade bra tv-hår”.

Magnusson har nu, liksom Clooney, bytt tv-rutan mot bioduken, där det ju inte heller är en nackdel med en rejäl kalufs. Tänk Hugh Grant! Liksom Grant har Peter Magnusson hamnat i romcomgenren där han följer upp debuten ”Sommaren med Göran” med ”En gång i Phuket” – och precis som i den första filmen har han själv skrivit manus medan Staffan Lindberg står för regin.

Magnussons hunsade rollfigur Sven upplever en livskris light, säger upp sig som jobbcoach och drar till Thailand för att försöka hitta sig själv och skriva en roman. Väl där trasslar han in sig med en kicksökande norska (Jenny Skavlan – ja, hon är tv-Fredriks brorsdotter) och en mer stillsam förlagsredaktör (Susanne Thorson).

Kärleksförvecklingarna varvas med strapatsrika dyk- och klättringsäventyr samt Svens kamp mot skrivkrampen. Magnussons parhäst från tv – David Hellenius – spelar entusiastisk men kolerisk ­dyk­instruktör.

Filmens första halva ger oss, utan att vara särskilt vass, ändå hyfsad igenkänningshumor av lättsamt snitt. Småroliga scener med snyggt levererade bitskheter från Grynet Molvig och Alexandra Rapaport, som Svens mamma och syster.

Men trots att den yttre dramatiken och förvecklingarna tilltar i Thailand är det som om solen och palmerna såsar till komiken – och förutom en och annan poäng blir skämten övertydliga, klichéartade och repetitiva.

I den långdragna finalakten slår filmens kärlekshistoria dessutom knut på sig själv. Magnusson tycks hittills vara bättre på att skriva tv-sketcher än filmmanus, men övning ger färdighet och här finns under svennehumorn ansatser till något roligare och mer personligt.