14 år sedan senaste Hamiltonfilmen på bio – och efter Stellan Skarsgård, Peter Haber, Stefan Sauk och Peter Stormare blev näste man till rakning, inte helt oväntat, Mikael Persbrandt.

Kommendörkapten Carl Hamilton är ju lite som en pimpad Gunvald Larsson, försedd med större frihet att – i nationens intresse – ha ihjäl folk. Här deltar han vid fritagningen av en fängslad svensk vapentekniker och får då korn på en internationell konspirationsplan där krigsprofitörer tänker utnyttja det spända läget på Afrikas horn.

Parallellt kämpar Hamilton med egna inre demoner efter att i Sverige ha upplevt sitt livs värsta trauma. Scenen där det händer är ett av få överraskande ögonblick i detta synnerligen formulärbetonade äventyr.

Det har i förhandsartiklar gjorts viss sak av att regissören, danskan Kathrine Windfeld (”Kronprinsessan”), är kvinna och att vi förutom action ska få en hjälte som befinner sig vid ett vägskäl och skildras som en hel människa – istället för att bara vara en vältränad superagent utan skrupler.

Själv ser jag ett tämligen traditionellt pojkäventyr av typen ”a man’s gotta do, what a man’s gotta do”.   Visst är Hamilton plågad av jobbets omänskliga sidor, men säg den actionhjälte som numera INTE har existensiella grubblerier!

Det gäller ju alla – från Spider-Man till James Bond. Och även tidigare Hamiltonupplagor har slitits mellan plikten mot nationen och längtan efter att följa sitt hjärta.

Bäst är det tekniska hantverket. Snyggt foto och actionscener med mer muskler än vanligt i Sverige. Förtjänsterna till trots blir det här ändå en rätt opersonlig dussinfilm där bistra människor säger repliker som en gång kanske hade lite liv men i denna genomtröskade genre blivit trötta floskler. Lägg därtill en finalscen som bara inte GÅR att köpa, ens i en agentsaga.