När Mikael Persbrandt i januari gjorde Hamiltondebut hade det gått 14 år sedan Jan Guillous actionhjälte senast figurerade på filmduken. Blott åtta månader senare kommer denna uppföljare.

Med förra filmens formuläraction i så färskt minne var mina förväntningar högst begränsade, även om jag försökte ha ett öppet sinne. Dessvärre kan inte ens låga förväntningar rädda detta bleka äventyr som saknar både spänning och trovärdighet men är välförsett med klichéer och oavsiktlig komik.

Storyn kretsar kring kidnappningen av Carl Hamiltons 7-åriga guddotter. Hennes mamma (Frida Hallgren) är terrorexpert på Säpo och har hamnat i onåd hos en fanatisk schejk som låter föra flickan till mellanöstern. Läge alltså för en räddningsaktion till vilken Carl tar med sig sin kvinnliga PLO-kompis från förra filmen samt två svenskar, den ena flickans pappa: en alkoholiserad, före detta främlingslegionär (Reuben Sallmander). Situationen spetsas till av att den amerikanska underrättelsetjänstens egen agenda frontalkrockar med Hamiltons planer.

Om man nu kan tala om tillspetsning i en så torftig film. Här finns inte minsta överaskning eller dynamik. Hamilton hittar och oskadliggör lätt som en plätt varenda skurk på sin väg mot schejken – som vore han ute på en tipspromenad. Och även om Persbrandt i andra sammanhang kan vara en briljant skådespelare är han chanslös med dessa enfaldiga repliker, som dessutom levereras med extrembister uppsyn och gravallvarlig machoröst.

Det fanns en hög fnissfaktor även i förra filmen men den hade åtminstone vissa actionmuskler. Här är pang pang-scenerna och slagsmålen lika platta som dialogen och fotot. Lägg därtill klyschig svulstmusik, omotiverad slow motion och klumpig produktplacering. Har då filmen inga förtjänster? 

Jo – den är blott 90 minuter lång.