Hugo är en föräldralös 12-årig pojke som bor i ett hemligt skrymsle på en järnvägsstation i 1930-talets Paris. Han sköter i smyg stationens alla klockor och jagas konstant av en nitisk inspektör (Sacha Baron Cohen) som vill sätta honom på barnhem.

En annan fiende är en vresig leksakshandlare (Ben Kingsley) som står i vägen för Hugos stora dröm: Att reparera den mekaniska docka som hans far (Jude Law) lämnade efter sig. Ljuset i Hugos bistra tillvaro är Isabelle, leksakshandlarens äventyrslystna guddotter.

”Hugo Cabret” är baserad på en modern amerikansk barnbok men det är troligen vi nostalgiska vuxna som blir mest till oss av Martin Scorseses Oscarsvinnare. Barn som vant sig vid dagens hetsklippta äventyr kan nog bli lite otåliga av det lugna tempot.

Om ”The artist” är en kärleksförklaring till 1920-talets stumfilmsstjärnor så riktas kärleken här mot de tidiga filmpionjärerna under 1900-talets första år, särskilt fransmannen George Méliès. Scorsese har klätt sin Dickensdoftande saga i en bländande vacker kostym där digitaleffekterna, som så lätt kan bli till iskall show-off-estetik, i stället ger filmen liv och magi. Vi får rytmiskt bildberättande med svindlande kameraåkningar och till och med 3D-tekniken tillför mer än den irriterar.

Här myllrar av fina detaljer – bara järnvägsstationen i sig är så atmosfärrik och lockande att jag vill kliva in i filmduken och sätta mig vid ett av stationscaféerna. Jag uppskattar också filmens lite aviga humor, som i scenerna med Baron Cohens elake, men i grunden, olycklige inspektör.

Om jag ska komma med lite ris bland rosorna så är filmen aningen trögstartad och skulle också vinna på viss putsning av de 126 minuterna. Men kanske är Scorsese lite för förälskad i sitt material för att inse detta själv. Jag kan förstå honom.