För ganska exakt ett år sen rasade värld­ens ”Hungerspelen”-fans över valet av den blonda Jennifer Lawrence för rollen som Katniss Everd­een i filmatiseringen av Suzanne Collins roman.

Hade de sett ”Winter’s bone”, där Lawrence spelade en envis tonåring med exceptionella överlevnads­instinkter, skulle de ha jublat i stället. ”Hunger games” inledande parti präglas dessutom av en rå, skitig känsla – inte alls olik den som förmedlades i Lawrences genombrottsfilm.

Bilderna från kolarbetarnas Distrikt 12 tydliggör effektivt strukturen i berättelsens Panem, ett framtida, dystopiskt USA uppdelat i tolv inhägnade områden som alla styrs av en diktatorisk president (Donald Sutherland) från huvudstaden The Capitol.

De så kallade hungerspelen är ett påfund med syfte att påminna de mindre bemedlade distrikten om deras sårbarhet, en underhållningsshow som är ett straff för ett folkligt uppror i det förflutna. Två barn per distrikt väljs slumpmässigt ut för att delta i de årliga, direktsända spelen.

Från Distrikt 12 är det den 16-åriga Katniss och hennes skolkamrat Peeta (Josh Hutcherson) som blir motvilliga tävlingsdeltagare. Bara en kan överleva.

Filmen har 11-årsgräns i Sverige, och väjer rätt snyggt undan från de mest explicita våldsskildringarna. Men intrycket blir ändå inte mindre brutalt – den eskalerande paniken och förtvivlan som spelar över Katniss och Peetas ansikten ju närmare spelstart de kommer är minst lika talande.

Romanens komplexa väv av äventyrsberättelse, vänskaps- och kärleksskildring samt kritik mot klassamhälle, ”traditionella” könsroller och statlig och medial makt finns även i ”Hunger games”, om än snäppet slarvigare förmedlad. När filmen lyckas som bäst skapas en otäck förnimmelse av igenkänning hos åskådaren – hur långt bort från den här typen av hänsynslös underhållning är vi, egentligen?