Det kan inte hjälpas. När kameran i ”Hypnotisören” för femte (eller sjätte, jag tappade räkningen) gången sveper över ett frostigt vinter-Stockholm samtidigt som affischnamnen Mikael Persbrandt och Lena Olin växelvis bråkar och kramas i en kulturkåk på Söder börjar ord som ”kreativa näringar”, ”export” och ”Swedish noir” att snurra i mitt huvud.

Filmatiseringar av svenska deckarstorsäljare har vi sett i överflöd nu, och jag kan inte helt mota bort känslan av att ett av målen med den här storsatsningen (budget ligger på 61 miljoner och filmen har redan sålts till över 30 länder) är att landa en efterlängtad svensk Oscar.

Handlingen tar avstamp i ett ohyggligt brott. En ung pojke överlever ett brutalt familjemord, och är den ende som kan ge polisen de pusselbitar som krävs för att lösa fallet. Men han befinner sig i ett apatiskt tillstånd. Det får kriminalkommissarie Joona Linna (Tobias Zilliacus) att ta kontakt med Erik Maria Bark (Persbrandt), en läkare som forskat på hypnos som metod för bearbetning av trauman. 

Som roman är ”Hypnotisören” en tegelsten med en handling som drar åt flera håll innan allt knyts ihop. Det är förstås ogörbart att få med alla sidospår i filmen, men det är ändå märkligt att nyckelhistorien – hypnotisörens kontroversiella gruppterapisessioner – nästan helt har uteslutits. De logiska luckor som blir följden av detta är svåra att blunda för.

Lasse Hallström verkar främst intresserad av dramat som utspelar sig innanför paret Barks väggar och det må så vara. Han är en kompetent regissör som har god hand med sina huvudrollsinnehavare, det är uppenbart. De många budgetmiljonerna inverkar även de på intrycket, produktionen är genomgående proffsig, om än för konventionell för min smak.

Jag tror inte att ”Hypnotisören” kommer att göra någon direkt besviken. Förväntar man sig en ruggig psykologisk nagelbitare är dock saken en annan.

Se ovanstående betygstrea som svag.