Han har jazzat till sig ännu lite mer, Jens Lekman. Och är inte riktigt lika glad som förr. Det senare är lättare att ta till sig än det förra eftersom texterna är lika fina som de brukar – utöver en viss nyfunnen bitterhet, men det är trots allt rimligt på en relation-i-kras-skiva.

Musikaliskt har jag dock svårare än vanligt att hitta en krok. Faktiskt infinner sig emellanåt en viss monotoni. Ingen kan dock ta den där mjukvarma rösten ifrån honom.

Bästa spår: ”Every little hair knows your name