Metal så stereotypt muskulös att det kan liknas vid lördagsmyset ”Gladiatorerna”. Lamb of God är för 10-talet vad Pantera och Machine Head var för 90-talet: grabbigt och genomsvettigt stenkrossande med få andningshål.

Effektivt i korta doser, mycket tack vare Randy Blythes besinningslösa vrålande, men betyget dras ned då gruppen saknar föregångarnas låtskrivarfiness. Bänkpress är inte allt.

Bästa spår: "Cheated"