Jag vill sticka en kniv i hela den här autenticitetsdiskussionen som följt Lana del Rey. Det är inte som att hon är den första artist att skapa en persona eller operera fejset, så get over it. Frågan är ju om hon kan göra något med sin skapelse. Och svaret är ja, till stor del.

Den sorgsna sängkammarrösten är perfekt till det slöa, mörka sextiotal låtar som ”Video games” och ”Wicked games”-aktiga ”Blue jeans” håller i handen – på gränsen till hypnotisk.

Däremot är jag skeptisk till när hon försöker göra en egen ”Empire state of mind” men tyvärr låter mer som Red Hot Chili Peppers. Lizzy Grant må älska hiphop men det är inte Lana del Reys arena. Det vill säga, 15 låtar på en timme är generöst och så, men skivan hade mått bättre av en gallring.

Bästa spår: "Video games"