De skulle kunna göra vad som helst. Efter 16 år, samarbeten med Jay-Z och 50 miljoner (!) sålda skivor, tillhör världens alla ostron Linkin Park. Deras kreativa frihet är obegränsad. Och ändå väljer de att fortsätta pumpa ut plastig musik så slätstruken att en homestylad teppanyakibostadsrätt i jämförelse framstår som ett utflippat hippiefreak. 

Låt efter låt tickar på, inget sticker ut, och efter mitt tredje varv genom ”Living things” undrar jag om det ens är mer än en enda lång komposition på 37 minuter. Allt flyter ihop till en pompös reklamfilmssörja av styltig rap, konstlad riffhårdhet, sönderproducerat skönsjungande och makabra eurotechnosynthar. Så fullständigt meningslöst.

Bästa spår: ”I'll be gone