Jag är så gammal att Tom Cruise fortfarande existerar främst som filmhunk i min värld, snarare än soffhoppande scientolog och bedagad Hollywoodskådis.

Därför imponeras jag av hans insats i ”Mission: Impossible – Ghost protocol”. Cruise fyller 50 i år men har lika bra fysik som han hade som 24-åring i ”Top gun”. Han gör sina egna stunts, och han är makalös.

Ta bara filmens klättringsscen på Burj Khalifa, världens högsta byggnad. Det är en av de mest hisnande filmscener jag sett på vita duken, inte bara elegant utan också  nervsammanbrottsframkallande. Att den blir det, är Cruises förtjänst.

Nu är det förstås inte Cruises äventyrarpotential som ska bedömas här – men han är ett proffs ut i fingerspetsarna och frestas inte att spela sin agent, som han gör för fjärde gången här, på rutin. Detta trots att den förra filmen i serien var en box office-besvikelse, och att Cruises filmstjärnestatus sett sina bästa dagar. Samt att hyllade uppkomlingen Jeremy Renner konkurrerar om uppmärksamheten, åtminstone på papperet. Starkt, tycker jag.

I sin fjärde omgång står sig ”Mission: Impossible” väl. Handlingen tar avstamp i Budapest, där IMF blir av med några avfyrningskoder till försvunna ryska kärnvapenmissiler. Ethan Hunt, inbommad i ett ryskt fängelse, fritas av ett IMF-team för att leda jakten, som pekar mot kärnvapenforskaren Kurt Hendricks (Michael Nyqvist).

Vad som följer är en vansinnesjakt mot klockan. Regissören Brad Bird bromsar tack och lov skickligt in handlingen precis när det hela är som mest spännande. Puh, tänker man. Sedan är de i gång igen. Det som till sist drar ner betyget är de genomgående klumpiga försöken att skoja till handlingen, samt det bleka birollsskådespeleriet.

Kan Renner, förvånansvärt fyrkantig i rollen som den mystiske analytikern William Brandt, verkligen föra serien vidare i framtiden som det har ryktats om? Jag undrar, jag.