En biljett till något av Wes Andersons många filmuniversum ska du alltid tacka ja till. Se där ett motto att följa, troligtvis gäller det under hela din livs tid.

Nog för att man kan kritisera Andersons ”Moonrise kingdom” för att vara aningen för konstruerad. Kanske påminner den väl mycket om Andersons egna tidigare verk, framför allt ”The Royal Tenenbaums” och ”Rushmore”. Kanske följer den en, för de flesta Anderson-beundrare, välbekant mall.

Andersons stilistiska bild- och formkompositioner och udda figurer har vi sett förr, de dysfunktionella familjerna likaså. Samt fokus på rollfigurernas – här en förrymd scoutyngling och en uttråkad poptjej med möjlig tendens till bokstavskombinations-diagnos – fumliga försök att uttrycka kärlek. 

Ovanstående är dock inte anledning till att hoppa över ”Moonrise kingdom”. Inte på långa vägar. För trots att Anderson flirtar hejvilt med hipsterpublikens ohämmade retrokärlek och fäbless för barndomsnostalgi, trots att hans bildspråk i kombination med en stundvis distanserad kamera gör att den emotionella förbindelsen mellan åskådare och rollfigurer då och då bryts, är ”Moonrise kingdom” en alltigenom bedårande film.

Med hjälp av ett fantastiskt urval av skådespelare (Edward Norton, Bruce Willis, Frances McDormand, Tilda Swinton, Harvey Keitel och, förstås, husgudarna Bill Murray och Jason Schwartzman) berättar Anderson historien om de två unga, udda individerna Suzy (utsökt spelad av Kara Hayward) och Sam (Jared Gilman).

Paret möts av en slump, börjar brevväxla och söker slutligen efter det stora äventyret tillsammans. Det handlar om förälskelse, om att växa upp och om att våga vara sig själv, allt utspelat i en relativt isolerad 60-talsmiljö (två öar), målat i kylig men guldskimrande, indiansommarlik färgskala – och skildrat så oskuldsfullt att det, ta mig fan, gör ont i hjärtat att se.