Först – ingenting. Bara tomhet inuti mig. Parodisk hårdrock, bredbent som en Ed Hardy-kalsong från Carlings. Fullt ös medvetslös! Yippee ki-yay, motherfucker!

Sedan – det förlösande ögonblicket då Ralf Gyllenhammar, en tredje klassens Danzig-imitatör, väser ”bitch”. Föraktet sköljer över mig och jag kan utan ånger förpassa Mustasch till historiens skräphög. Tack, Ralf. Nu blir jag syntare.

Bästa spår: "It's never too late"