S måstadspojken Norman blir retad både i plugget och hemma i familjen för att han påstår sig kunna se och prata med de döda. Som Cole i ”Sjätte sinnet”, om ni minns. Ingen tror honom men vi i publiken vet att det stämmer, eftersom vi är med när Norman och hans döda farmor småsnackar i tv-soffan på kvällarna.

När så en 300 år gammal förbannelse gör att trakten plötsligt invaderas av zombier är det bara Norman som kan rädda sin lilla stad. Men han hånas fortfarande av omgivningen och stöttas bara av sin likaledes mobbade, men evigt positive, kompis Neil.

Den här stop motion-animerade 3 D-filmen kommer från Laikastudion, som låg bakom den briljanta ”Coraline” från 2009. Även här är den unge huvudpersonen en outsider som, utan stöttning från vuxenvärlden, ställs inför diverse läskiga utmaningar.

En smart nörd och hans lojala, rundlagda kompis är kanske inte världens mest originella hjälteduo och vi har sett även deras lindrigt intelligenta plågoande Alvin och Normans bitchiga storasyster förut. Typerna alltså. Men efter filmens lite trevande start uppstår den svårdefinierade, smått magiska känsla som får en att sitta där i biofåtöljen och, oavsett ålder, hoppas av hela ens hjärta, att Norman mot alla odds ska lyckas häva förbannelsen och äntligen få visa sina belackare hur fel de hade.

Som helhet når ”Paranorman” inte upp till den närmast perfekta Coralines höga nivå. Men här finns fingertoppskänslig och skön musik, en ofta småsoft humor (särskilt lite i marginalen), effektiva rysligheter och störtsnygga animationer.

Dessutom har finalakten med sin koppling till 1600- och 1700-talets häxprocesser en överraskande stark, känslomässig botten. Även i en popcornfilm är det välkommet med en påminnelse om vilket elände som rädda människor och samhällen kan ställa till med.