Så hyllad som den redan blivit, på festivaler över världen och bland diverse hipstertyper, är det med skräckblandad förtjusning jag sätter mig i biofåtöljen för att möta Ruben Östlunds nya film ”Play”. Och ungefär samma känsla har jag inombords när eftertexterna börjar rulla.

”Play” är ingen film i klassisk bemärkelse, den är, likt Östlunds senaste (och lika hyllade) långfilm ”De ofrivilliga”, snarare en beteendestudie. En effektiv, tonsäker sådan.

I fokus står ett gäng pojkar i nedre tonåren; fem av dem färgade, tre vita. På ytan är det främst hudfärg och kläder som skiljer killarna åt, men här är det fördomar, projektion och gruppbeteende som ska avhandlas, så självklart läser man in mycket mer än så i dem.

Och detta sker även mellan rollfigurerna (de flesta spelas av amatörskådisar, samtliga fantastiska). Filmen har inspirerats av verkliga händelser där ett gäng ungdomar använde sig av det så kallade brorsantricket för att råna andra ungdomar.

Metoden var att manipulera unga i ett maktspel som byggde på fördomar om farliga förortskillar, och som gick ut på att få offren att mer eller mindre frivilligt lämna över sina ägodelar till förövarna. Östlund skildrar detta spel på ett oerhört skickligt sätt, ofta med en nyanserad humor som känns välbehövlig i sammanhanget.

”Play” är en provocerande film, den registrerar snarare än analyserar, och så länge den gör det är den väldigt effektiv. Det finns en tanke bakom varje bild, varenda vinkel – förutom, anmärkningsvärt nog, ett par överdramatiserade scener som, förmodar jag, ska ge ytterligare emfas åt budskapet, men snarare går stick i stäv mot det.

Ändå: ”Play” är en av 10-talets hittills viktigaste svenska filmer. Att se den är en rätt så motbjudande upplevelse – men så är också syftet med det hela att vi som åskådare ska tvingas till reflektion över och ifrågasättande av våra egna beteendemönster.