"Real steel” är något så märkligt som en hybridfilm – den blandar sci-fi, action och drama, med betoning på det senare. Det gör den inte till en jättebra film, men den har flera element som kittlar fantasin och spelar på ens dramasträngar.
 
Handlingen utspelar sig i den nära framtiden, men det är knappt man tänker på den saken förutom när filmens robotfajter drar i gång. Allt ser ut som vanligt, människor beter sig som folk gör mest. Så även Charlie Kenton (Hugh Jackman), en före detta boxare som drar landet runt med stora kamprobotar som han låter ställa upp i boxningsmatcher.
Han är också något av en svinpäls.

En dag får Charlie veta att han står som närmast anhörig till sin son, 11-årige Max (Dakota Goyo), efter att Max mamma omkommit. Charlie vill absolut inte ha vårdnaden, men beslutar sig för att tillbringa sommaren med pojken för att sedan låta Max rika moster överta vårdnaden.
Max älskar robotar. Och videospel. När han hittar Atom, en gammal bot, på en återvinningscentral övertalar han Charlie att låta den slåss mot andra.
 
Ni  har sett storyn förr, inte minst i sportfilmer, så ”Real steel” överraskar aldrig. Mellan varven är den rent utav seg. Det är svårt att bry sig om Max (en av de mest enerverande ungar jag sett på film) och hans känslomässigt avtrubbade farsa. Mer sympati känner man, paradoxalt nog, för roboten Atom, vars gröna ögon bligar mot en som en sorgsen hunds genom hela filmen.

Faktiskt är det bästa med ”Real steel” just hur regissören Shawn Levy spelar på våra förväntningar om vad robotar på film ska och kan göra. Mycket läckert utfört är också hur robotarna rör sig i filmen – här finns inte den höghastighetssnabba klippning som man associerar med ”Transformers” eller annan action i dag. Det känns, och syns, att robotarna slåss.

Var jag tio år hade jag kanske uppskattat ”Real steel” mer. Men det finns också en risk för att jag hade somnat i biostolen.