Som alla rockskribenter över 30 har jag vuxit upp med Thåströms röst och nycker. Och jo, hans integritet är skottsäker i tider då konstnärskap är entreprenörskap. Men det finns inte en enda anledning till varför jag ska bry mig om hans musik. Han är bara ännu en gubbe med ett piano, sjungande om hur det var förr. Det bluesindustriella från senare år såsar på. Postpunkpukor hypnotiserar och basen buzzar, medan ikonen med dödens röst       arkiverar livet i Ulf Lundells flyttkartonger. 

Jag känner ingenting utöver leda för denna mediokra nostalgi. Kanske bara ett lätt illamående när raden om jordgubbar i tant Bertas berså passerar. Någon måtta får det vara.