The dictator” inleds med texten ”Till minne av Kim Jong-Il” samt ett porträtt av den framlidne nordkoreanske diktatorn. Kanske inte den djärvaste öppning man kan tänka sig i en komedi främst riktad till västerländsk publik. Inte heller alldeles jättekul, vilket dessvärre gäller rätt mycket i filmen.

Sacha Baron Cohen spelar General Admiral Aladeen, envåldshärskare i Republic of Wadiya – och en mix av bland annat Saddam Hussein, Khadaffi och just Kim Jong Il. Vid ett New York-besök blir Aladeen kidnappad och ersatt med en dubbelgångare.

Kidnapparnas plan är att den falske Aladeen ska hålla ett FN-tal om att Wadiya byter till demokrati. Men den äkte Aladeen flyr och får skydd hos Brooklynfeministen Zoey (Anna Faris) som inte anar att den stackars flykting hon ger jobb i sin ekologiska butik är en diktator på rymmen.

Efter den mestadels lyckade ”Borat” blev uppföljaren ”Brüno” en besvikelse där Baron Cohens filmmetod kändes mekanisk och begränsande. Här har han istället satsat på renodlad spelfilm men tyvärr blir skratten för få även nu. Huvudproblemet är att humorn är så extremt förutsägbar. Jag får EXAKT de skämt jag förväntade mig när jag läste den första notisen om att filmen var på gång.

Okej, här finns ljusa ögonblick – som ett Monty Python-inspirerat 100 meterslopp där Aladeen skjuter sina medtävlare eller en absurd helikoptertur över Manhattan, liksom finalens – för USA inte så smickrande – Aladeenmonolog om diktaturer.

Men oftast känns humorn mer unken än vass och den tänkta satiren (om den nu ens ÄR särskilt tänkt) i Aladeens mansgrisiga skämt med Zoey lär inte besvära hö-hö-grabbarna i publiken det allra minsta. Han blir bara ännu en kul kille som säger det man inte får, lite som Al Bundy de där sista, dödströtta säsongerna av ”Våra värsta år”.