Efter Stieg Larssons böcker och de svenska bio- och tv-versionerna, är det svårt att bedöma David Finchers ”The Girl with the Dragon Tattoo” utan förhandsintryck som stör.

Kanske är det därför hemlighetsmakeriet, marknadsföringen och den styvmoderliga behandlingen av media varit så omfattande – hur annars få folk till biograferna för att se en film vars handling vi redan känner till?

Lisbeth Salander, goth­tjejen som blivit en feministisk ikon fastän hon mest liknar en seriefigur, spelar givetvis den centrala rollen både i böcker, filmer och ovan nämnda pr-kampanj. Och här har Fincher verkligen lyckats, i och med rekryteringen av Rooney Mara. 

Hon är Lisbeth som Stieg Larsson beskrev henne; en snabbmatsknaprande, kedjerökande enstöring med gaffatejpade kängor och solkiga t-shirts. Tystlåten, distansierad, men med en hårt kontrollerad ilska som bubblar under ytan.

Trogen Larssons deckare om journalisten Mikael Blomkvist och hans medarbetare Salanders jakt på den mystiskt försvunna Harriet Vanger är Fincher verkligen, på gott och ont. Men visst märks regissörens signum av. De rena vinklarna, det städade intrycket. De mörka undertonerna, som liksom Trent Reznors och Atticus Ross musik skaver mot intrycket av ytlig perfektionism.

Som svensk höjer man förstås ett ögonbryn åt sådant som försäljning av cigaretter över kafédisk och märkliga geografiska förflyttningar genom Stockholm, andra detaljer är mer underhållande (att skurken Wennerström ser ut som en äldre version av Julian Assange, att mördaren gillar Enya, och så vidare).

Själv hade jag ärligt talat snäppet högre förväntningar på Fincher, men att ”The Girl with the Dragon Tattoo” är en välgjord, välspelad och snygg film kan ingen ta ifrån honom.