Det första jag kommer att tänka på är Sade. En vit, norrländsk mans-Sade med ”swing” i stället för ”king”. Men sorgset är det onekligen, väldigt känslomässigt. Även i den mer indiebetonade musiken, främst på skiva två, som är närmare Bon Iver och ibland Flaming Lips. Ja, det är alltså ett dubbelalbum, vilket var onödigt. 19 låtar i rad är både mastigt och oerhört svårt att hålla nivå på.