Kate Bush debutsingel ”Wuthering heights” från 1978 tillkom efter det att sångerskan hade sett en av de existerande filmatiseringarna av ”Svindlande höjder”, och sedan även läst Emily Brontës litterära 1800-talsförlaga.

Lusläs Bush enigmatiska låttext om hur den döda Catherine Earnshaw kallar på sin likaledes älskade och hatade kärlek Heathcliff, från andra sidan graven, och kolla sen in videon där Bush dansar på ett dimmigt fält i klarröd klänning. Det är uppenbart att Andrea Arnolds ”Wuthering heights” i sin tur har inspirerats av Bush.

Ja, ”Wuthering heights” är en  förtrollande berättelse på många sätt. Arnolds filmatisering har av vissa beskrivits som svår och rå, men hennes tolkning är, tycker jag, ändå inte så radikal. Visst har hon gjort djärva ingrepp i berättelsen om Catherine och Heathcliff, barnen som under märkliga förhållanden blir själsfränder på Wuthering Heights, det gods som klamrar sig fast på sluttningarna av Yorkshires vindpinade hedar. Mest intressant är att filmen utspelar sig utifrån Heathcliffs perspektiv – det färgade barnet som Catherines far räddar från gatan men som på Wuthering Heights behandlas som allt från jämlike till tjänare och bespottad hund. Arnolds Heathcliff är svart, vilket ger ytterligare emfas åt de teman från boken hon lyfter fram: klass, kolonialism, rasism och feminism.

Saknas gör de övernaturliga inslagen liksom delar av originalberättelsens inramning. Men vad gör det? ”Wuthering heights” är lika mycket fysisk som intellektuell filmupplevelse. Regin i kombination med Robbie Ryans närvarande foto balanserar perfekt romantikens känslosvall med våldsutbrotten och de viktorianska skräckinslagen från boken, samtidigt som de tablåliknande landskapsbilderna tar andan ur en. Att filmen kan uppfattas som provocerande är bara naturligt – Brontës roman är i sig självt både stilistiskt och temamässigt ett svart får inom den klassiska brittiska litteraturen.