Jag besökte El Bullis nya restaurang Tickets för ett par veckor sedan. Det var en mycket rolig upplevelse. En ögonöppnare, om jag ska vara helt ärlig. Nästan   revolutionerande. I alla fall för mitt sett att se på restauranger. Jag har tidigare uppskattat den exkluderande, nästan fascistiska, effekten som en restaurang på hög nivå har.

Som en kokong eller cell, kanske ännu hellre en gated community, sluter sig lyxrestaurangen omkring dig och ditt sällskap. Du och ett fåtal andra är på insidan, de andra på utsidan. Som politisk ideologi förkastlig, men som middag och upplevelse vacker och rofylld. Så har jag tidigare sett på restauranger och närmast hyllat detta tillstånd.

Tickets är den totala motsatsen: cirkusliknande och extrovert bjuder den påglassvagnar med tuta, en fasad i form av en biograf och en interiör som mest liknar ”Ett päron till farsa firar jul”. I taket hänger flygplan gjorda av hopvikta Coca Cola-burkar (restaurangen är supersponsrad). Stämningen är som på en pub. Ljudnivån? Som första raden under ett formel 1-lopp. Jag älskar det.

Det är med denna nya inställning till lyxrestaurangen som jag äntrar Swedish Taste på S:t Eriksgatan 6. Swedish Taste och Tickets är varandras motsatser. Där Tickets har en cirkusdirektör som tar emot i dörren har Swedish Taste en blodfattig karaktär från en John Ajvide Lindqvist-roman. Swedish Taste är ett perfekt exempel på den minimalistiska skandinaviska trend som svept över restaurangvärlden de senaste tio åren. I jämförelse med Tickets, eller Puta Madre i vår egen stad, är Swedish Taste en samlingslokal för ett kristet scoutläger. Jag tror inte lyxsegmentet har förstått att framtidens kund inte är företagsrepresentation, utan medvetna och beresta foodies som vill ha kul i en miljö som inte liknar en krogshow signerad Lindström/Schyffert.

Avsmakningsmenyn som vi beställer är supernordisk, naturligtvis. Kyckling från Bosarp, havskräfta från Smögen och fjällröding agerar huvudingredienser i en på alla sätt välsmakande avsmakningsmeny, särskilt smakkombinationerna, men det närodlade och nordiska är nu 2012 närmast som en tvångströja över de göteborgska köken. Man vill nästan skrika in i köket: Vänd på det! Gör franska grönsakerna till huvudingrediens a la Alain Passard! Eller ta in lite baskiska percebes eller levande havskräftor från Galicien! Bara för att revoltera mot de nordiska bojorna.

Swedish Taste har talang och kunnande, men varför låsa fast den energin vid en nordisk fetisch? Lek, experimentera och överraska. Och kasta en burk färg på väggen. Varför? Egentligen bara för att se vad som händer. Swedish Taste är som en bra filmklassiker, trevlig naturligtvis, men jag har sett den så många gånger förut.