Det finns många bra musikalfilmer om populärkulturella fenomen. Jukebox-musikalen ”Rock of ages” kommer dessvärre inte i närheten av klassiker som ”Hair”, ”West side story” eller ens ”Grease”. Berättelsen om Sherrie (Julianne Hough), som likt en halmstråtuggande Axl Rose anländer med Greyhoundbuss till djungeln, förlåt, West Hollywood för att söka lyckan anno 1987, lyfter sig inte en knivsudd över det mest konventionella av rags-to-riches-teman.

Frågan är om Adam Shankman (”Glee”) alls har någon relation till metal. Hade han haft det skulle han knappast utmåla pudelrock som ”äkta” (!) i kontrast till den New Jack Swing-pop (märk väl, i vit mainstreamversion à la New Kids on the Block) som filmen hånar i ett sent skede.

Inte heller hade han behövt förvandla alla Journey-, REO Speedwagon- och Bon Jovi-hittar till karaokepotpurrier, eller låta några bedagade rockare (Sebastian Bach, Nuno Bettencourt, med flera) skymta förbi som trovärdighetsalibin.

Att filmens superstjärna, den oberäknelige Stacee Jaxx, spelas av Tom Cruise, killen som på 80-talet förkroppsligade jock-looken, är däremot inte så dumt. Det blir intressant när en filmstjärna av Cruises kaliber får brottas med en roll som präglas av narcissism. Eller: det kunde ha blivit intressant, om inte Shankman valt att lägga krutet i första hand på den hopplöst förutsägbara kärlekshistorien mellan Sherrie och den lika tvålfagra Drew (Diego Boneta) och deras sterila rockduetter.

Den tidsförankring och detaljrikedom som hade kunnat kompensera för ovanstående slarvas också bort. Sidospåret om Catherine Zeta-Jones rasande Tipper Gore-häxa, vars mål är att stänga ner hela Sunset Strip, hade jag gärna sett mer av, som ett exempel.

Men ”Rock of ages” vägrar ta sitt ämne på allvar. Jag hade velat säga att den är som en puff aquanet-sprej, men det hade varit att ge den för mycket kredd.