Blicken naglar sig fast. Och så den för Strindberg karakteristiska, burriga, frisyren. Pipskägget sedan – perfekt. Shanti Roney – som i vår gestaltar August Strindberg i P O Enqvists ”Tribadernas natt” – pryder omslaget till Stockholms stadsteaters programbilaga. Det är nästan kusligt porträttlikt.
– Det var regissören Thommy Berggrens idé att vi skulle göra en lite mer avancerad smnkning. Och ingen hade nog trott att det skulle bli så likt, vilket förstås var väldigt kul, säger Shanti Roney.
Det storslagna 100-årsfirandet av August Strindberg – denna dynamo i svenskt kulturliv – inleddes på hans födelsedag den 22 januari. På scen har nationalikonen tidigare gestaltats av de absolut största svenska skådespelarna: Keve Hjelm, Ernst Hugo Järegård, Gösta Ekman – och så vidare.
– Ja … (skratt), jag såg en genomgång i Dagens Nyheter av alla de stora skådespelarna som tagit sig an Strindberg tidigare. Och nu ska jag överta manteln … Det känns hedrande förstås, säger Shanti Roney.
Ture Rangström, teaterchef på Strindbergs Intima Teater – som i vår sätter upp tre olika Strindbergpjäser – resonerar kring orsakerna till Strindbergs enorma betydelse som dramatiker.
– Det enkla svaret är att han är den störste vi har; vår ende nationalförfattare. Han skriver jäkligt bra och det är få som lyckats beskriva Sverige som han. Problemet i dag är att tiden har sprungit ifrån hans språk – därför är dramatiken ett jättebra sätt att knyta an till honom igen.
Göteborgs dramatiska teater sätter i vår upp den kanske mest okända Strindbergpjäsen: ”Den starkare”. Föreställningen, som kretsar kring frågeställningen vem som egentligen är den starkare – den som äger orden eller den som, genom sin tystnad, tvingar fram dem, befinner sig under våren på resande fot runt om i Västra Götaland.
– Pjäsen hade premiär 2010 men med anledning av Strindbergåret har vi valt att ta upp den igen. Den här tolkningen tycker vi känns särskilt intressant eftersom vi applicerat ett genusperspektiv, säger Sanna Edoff som är verksamhetsledare på Göteborgs dramatiska teater.
Någon som har rykande färsk erfarenhet av att arbeta med en av Strindbergs mest älskade pjäser är den folkkära skådespelaren – och numera teaterregidebutanten – Helena Bergström.
Under hösten har hon regisserat Fröken Julie på Stadsteaterns stora scen.
– Jag ville undvika att gå armkrok med Strindberg; det har redan gjorts fem miljoner gånger. Hans storhet ligger i att man hela tiden kan och bör diskutera med honom. Målsättningen för mig var att göra en pjäs som även skulle tilltala yngre människor och det tycker jag att vi lyckats med, säger Helena Bergström.
I Malmö firas Strindberg med uppsättningen av en annan klassiker: ”Ett drömspel”. Den norska regissören Kjersti Horn berättar att hon innan hon börja arbeta med texten nästan inte hade någon relation alls till den svenske författaren. I Norge har Strindberg inte alls samma betydelse.
– Jag vet inte om det är positivt eller negativt. Oavsett är det här en jätteutmaning. Strindberg är ju ganska ”fuckad” (skratt). Han har storhetsvansinne och är alldeles överdriven i sitt känsloliv. Texterna bjuder ett enormt motstånd. Det är väl också det som gör honom så intressant, säger Kjersti Horn.
/templates/img/global/share-byline-top-green-line.png){kind=small}
/templates/img/global/5-col-line.jpg)
