– Det är något med väldigt sakpolitisk satir som kan bli nästan hurtigt. När det ska vara roligt hela tiden kan det vara skönt att unna sig att vara lite mer känslosam.

Sara Granér om sin senaste seriebok "Jag vill inte dö jag vill bara inte leverera".

Fakta: Sara Granér

Namn: Sara Granér.

Född: 1980.

Bor: I Malmö.

Gör: Serietecknare och konstnär.

Bakgrund: Född i Lund. Utbildade sig på Serieskolan vid Kvarnby folkhögskola. Är en del av det feministiska seriekollektivet Dotterbolaget tillsammans med bland andra Ellen Ekman, Julia Hansen och Karolina Bång. Tilldelades konstnärspriset EWK-priset 2010 och seriepriset Adamsonstatyetten 2013.

Utgivna böcker: "Det är bara lite aids" (2008), "Med vänlig hälsning" (2010), "All I want for Christmas is planekonomi" (2012) och "Jag vill inte dö jag vill bara inte leverera" (2015).

"Okej då kör vi att om kidsen frågar vilken generations beslutsfattare som haft sån sjuhelvetes röjig utsläppsfest på det här stället, trashat ekosystemen och inte städat världshaven så sov jag hos er och ni var hos mig och spelade Monopol", säger en kanin i kostym till sina kaninkollegor.

I sin fjärde seriebok fortsätter Sara Granér att vrida ut och in på samhällets premisser med naivistiskt tecknade fulsöta djur, färgexplosioner och satir som ofta drar åt det absurda, faktiskt det allra yttersta.

– Jag är intresserad av de stora perspektiven. Jag hamnar jätteofta i rymden, i döden, i det ekonomiska systemet, det är ju lite samma sak. Jag tycker om att zooma in på en pytteliten vardaglig situation för att sedan zooma ut, säger Sara Granér och puttar in resväskan under kafébordet.

En av Sveriges mest framträdande serietecknare har precis kommit till Stockholm från hemstaden Malmö på signeringsrunda.

– Vi lever i ett väldigt individualistiskt samhälle, därför känns det bra och adekvat att röra sig på den makronivån, fortsätter hon.

Viktigt trams

En del saker är annorlunda jämfört med hennes förra bok, "All I want for Christmas is planekonomi" från 2012. Mest för att hon lätt blir uttråkad, som hon säger. En skillnad är att hon delvis har återgått till debutbokens "absurdistiska språk".

– Jag tycker att det är jätteviktigt att få vara tramsig och pubertal. Ibland får den konstnärliga inre logiken vara viktigare än att källan kommer fram. Det kan vara viktigt att inte säga för mycket.

I en av bokens längre serier jämförs arbetsmarknaden med ett slingrigt kärleksobjekt som inte svarar på sms: "Arbetsmarknaden är så himla hard to get. Precis när man haft ett timvikariat ett tag börjar den plötsligt behandla en som om ingenting hänt när man träffas ute". Sara Granér menar att den serien har ett nytt slags emo-stråk.

– Det är något med väldigt sakpolitisk satir som kan bli nästan hurtigt. När det ska vara roligt hela tiden kan det vara skönt att unna sig att vara lite mer känslosam.

Absurd grund

Däremellan lånar hon livscoach-språk, bantningstips och peppig entreprenörston för att illustrera ett samhälle där det rådande ekonomiska systemet ställer orimliga krav. Hon hoppas kunna kasta ett nytt sken på de viktiga frågorna, men tror inte att hennes småkaniner förändrar världen.

– Jag tror att jag skulle bli konstnärligt hämmad om jag tänkte på hur jag skulle få till effektiv politisk kommunikation. Då hade det varit bättre om jag hade haft ett annat jobb, typ pr-strateg.

Men hon förstår inte heller dem som hävdar att satir har blivit överflödigt i ett samhälle som redan är ställt på ända.

– Det jag gör serier om, hur vi lever, hur den här civilisationen är uppbyggd, har ju alltid varit sinnessjukt. Det är absurda grundpremisser.

Naturlig humor

Samtidigt ser hon humorn som en ton bland andra.

– Det är så naturligt för människan att skoja. Man skämtar och formulerar skojiga sms av 100 olika skäl. Jag vill säga gammal information på ett nytt sätt, så att folk orkar lyssna på den igen, men det är svårt att säga vad någon annan kommer att skratta åt.

När Sara Granér själv får välja favoritdel i boken bläddrar hon fram till en bild där ett gäng kaniner sätter dropp på ordet "Röv" medan en annan försöker mata ordet "Fan" med en bulle, allt under rubriken "Vårda ditt språk". Hon skrattar till.

– Det är något med att det är så himla dumt som är kul. Apropå att värna trams.