Det är poppis med återföreningar. Splittrade rock- och popgrupper blir hela igen och ger sig ut på turné. Så det är ju logiskt att även filmen får sina exempel. När det gäller just F & F-serien har återföreningen skett lite stegvis. Efter att originalgänget var puts väck i trean återkom bland annat både Brian (Paul Walker) och Dom (Vin Diesel) i fyran. Att varken Walker eller Diesel hade fått sprutt på sina karriärer spelade gissningsvis in. I denna sjätte film ”återuppstår” även Letty (Michelle Rodriguez) som sålunda inte alls dog i fyran, fast det verkade så. (Detta hintades redan i slutet av förra filmen och är alltså ingen spoiler). Intrigen är, som vanligt, av begränsad vikt. Supersnuten Hobbs (Dwayne ”The Rock” Johnson) söker upp Dom och nyblivne pappan Brian och ber dem dra ihop sitt gäng för att hjälpa honom att stoppa en brittisk megaskurk. Det är för actionsekvenserna man ser en F & F-film, storyns funktion är att skapa anledningar till fajter, pang-pang och biljakter. Och även om jag inte var lika entusiasisk över den förra filmen som min Metro-kollega Elin (hon gav den en fyra) rycktes jag med av de spektakulära actionscenerna. Här gör jag det i möjligen ännu lite högre grad. Särskilt i en motorvägssekvens med en stridsvagn och i den vettlösa finalen med ett jättelikt ryskt transportplan. Det finns inte en realistisk sekund i dessa over-the-top-absurda och serietidningsdoftande actionscener. Men de är så välkoreograferade och gjorda med en så gränslös fantasi och entusiasm att det nästan kompenserar filmens många brister. Värst är den sedvanligt lökiga dialogen. Särskilt i de återkommande, tänkt finstämda, scener när den inte överbegåvade Vin Diesel grymtar om familjens betydelse. Där hade den onödigt långa speltiden (2,10) definitivt kunnat åtgärdas.

J J Abrams nya”Star trek: Into darkness” fungerar till stor del tack vare sin skurk –en galaktisk terrorist spelad av  Benedict Cumberbatch.

På måndagen väcktes åtal i fallet som är det största där en enskild person laddat upp film.